Det skefva i detta rässonnemang visar sig genast, då man betänker, att meningen med den nya grundlagsförandringen just är, att betaga nuvarande tryckfrihetsförordning sin grundlags natur, ty i följd af denna natur kunna inga andra hinder nu ifrågakomma för skrifters utgifvande, än de, som redan varit uti förordningen lagda, utan att de blifvit vid en riksdag föreslagna och vid den följande alla fyra riksstånden derom äro med regeringen ense; men efter nya ordningen skulle nya hinder kunna beständigt vid hvarje riksdag, genom tre stånds beslut tillskapas. Den vigt ,Sv. Tidn. lägger på förtydligandet i nya redaktionen ait ingen föregående granskning seller censur) må ega rum, är verkligen litet löjlig; ty det är väl klart, att något hinder icke lägges för en skrifts utgifvande, om ej en ,föregående granskning föranledt ett sådant; alltså är i den delen den nya redaktionen ett rent öfverflöd. Sv. Tidningen söker på allt sätt visa, att ingen fara är alt lemna förändringarne i trycksrihetslagen till tre stånds beslutande ratt, i stället att såsom nu alla fyra ståndens bifall erfordras. I detta afseende säges: -Hos flertalet af riksdagsmän, både nu och framdeles — ehvad förändring vår representation skulle komma att undergå — kan val ej förutsättas, att en sådan återgång i allmän odling skulle få välde, att man icke skulle hafva böjelse att genom läsning af skrifter, så vål i politik, som i andra ämnen, bereda sig en själsvjutning, i synnerhet då denna redan blifvit en vana från barndomen. Huru vore det då tänkbart, att de, som derigenom skulle försaka egen njutning och egen fördel, ville räcka hjelpsam hand att lägga hinder mot tryckfriheten, i synnerhet då inom hela solket råder ett allmänt lefvande begrepp om en rätt begagnad tryckfrihets höga värde. Det är i sanning att icke tänka högt hvarken om folk, representanter, allmän odlings eller allmänt tänkesätts krast. Detta låter visserligen rätt bra; det kunde sörleda mången till och med att tro det man om landet ägde en, utur folkets allmänna förtroende utgången, genom ulln ån och sumfäåld Å H rösträtt vald representation, gerna kunde åt den lemna, att utan alla fördröjande former, åsyftande att låta landets allmänna opinion uttala sig, när som heldst förändra den, vigtigaste af folkfrihetens ordningar; en tro, som vi dock icke kunna hylla, då denna frihet bör anses såsom folkets och hvarje mans oförytterliga råttighet, och således dess vilkor aldrig böra för ögonblickets mången gång vilsesarande afsigter, godtyckligt, kunna förändras. Men ännu mindre kunna vi förledas af dessa tröstande utsigter för tryckfrihetens framtida skydd, då detta skulle bero af en ståndsrepresentation, en fyrdelad ståndsförsamling, i sin sammansättning sådan, att, såsom vi för våra ögon se, de sjelfskrifne af Adel och Prester hafva största inflytelsen på ärendenas ledning och utgång. Embetsmannu-kierarkien äger en så afgörande öfvervigt, att emot dess syften och riksdagstaktik aldrig tre stånds beslut kan uppkomma, utan alltid två stånd stadna mot två; men deremot torde någon gång riksdagsledarne lyckas att på dess sida få något af de andra stånden med sig. Då nu dertill kommer, att en ganska talrik, till stor del statsbördorna dragande och upplyst befolkning, icke alls tillkommer hvarken valrätt eller valbarhet, så frågas, huru under sådane otillfredsställande, och såsom det visar sig, med hvar stund alltmer landsforderslliga förhållanden, någon sosterlandssinnad och för det allmännas väl nitälskande man kan önska, att se denna dyrbaraste af folkets rättigheter utlemnad till pris åt regeringsoch embetsmannaväldets välbehag; eller just åt de makter i staten, hvilka tryckfriheten är bäst af ailt egnad, att dels för enskild säkerhet hålla inom deras lagliga gränser, dels för allmänt och framtida basta mana till klok och rättsinnad verksamhet. Det finnes ingen kraft i samhällena, som på samma gång så starkt qvarhåller den offentliga mannen ministern, representanten, embetsmannen. försattaren, m. sl. vid vördnaden sör det beståendes högsta pärn, lagen, och tillika förmår honom att för egen ära och till fredsställelse verka för allmän fördels och enskild välfärds gemensamma befordrande, som offensbigheten; men dennas kraft vore alltlör inskränkt och begränsad, om ej tryckfriheten gåfve den ett vidt, till hela nationen utsträckt salt för sin samhalliga och moraliska inslytelse. Det är ock derför, som hvarje land, der ordningarne för en utlofvad tryckfrihet bero af styrelsens, embetsmannens, presterskapets eller politi-ka partiers och rådande klass-intressens godtycke, äfven om det i öfrigt äger papperskonstitutioner, drägliga civiloch brottmålslagar, orthodoxa religions-bruk, ja till och med på visst sätt fria kommunalordningar, dock alltid befinnes underkastadt ett faktiskt eneller få-vålde. Den anda, som tryckfriheten sprider till alla samhällsklasser; den upplysning som den utI I -—