Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1854, sida 2

— Jo, han var nog här; men han ledsnade vid att vänta på er och gick sin vag. — Det är bra, vi råkas väl då på mötesplatsen. Med dessa ord gick Bernhard fram till spiseln, nedtog sin bössa, blåste i piporna, för att öfvertyga sig att de voro toma och rena, slog sangkrut på pannan, stoppade en patron i hvarje bösspipa och framtog tvenne förladdningar af blånor ur sin jagtväska. — Ni begagnar ännu alltid samma förladdning? frågade Mathias. — Ja, jag finner den vara bäst för krutet ... Men hvar har jag gjort al min knif? Bernhard letade i sina fickor, men sörgäsves. — Vill ni icke begagna min? — Jo, tag hit den! Bernhard tog knilven, skar tvenne kors i tvenne kulor och stoppade de båda kulorna i fickan. — Uvarför gör ni så? frågade Mathias. — Jag märker mina kulor, för att i händelse af tvifvel kunna igenkänna dem. Då man är tvenne, som skjuta på ett och samma vildsvin, och det blott har en kula i kroppen, så är det icke så dumt att veta, hvem som träffat. Med dessa ord gick Bernhard mot dörren. Mathias följde honom med sin skelande blick, och det låg i denna blick ett obeskrilligt uttryck af grymhet. Den unge mannen var redan på tröskeln, då han ropade efter honom : — Ack, ett ord ännu, herr Bernhard! Eftersom det är Frans, er gunstling, er guldgosse, ert allt i allom, som uppspårat vildsvinet, så vet ni nog, att ni icke hinner fatt det. Så tidigt på morgonen ha hundarne dessutom ingen lukt. — Nå, hvad har du då att säga mig? Tala! — Hvad jag har att såga er? — Ja! — År det sannt, att det åttonde underverket kommer hit i dag? — Hvem menar du? frågade Bernhard med rynkade ögonbryn. — Jo, Cathrine!