sista ordet; det är blott den skilnaden, alt med eklöfvet på kragen arbetar man, men med guldranden på armen latar man sig. Det är nog också dersör du valt det sednare, din latmask I — Ja, det torde nog kunna hända, svarade Mathias; derpå utbrast han, liksom om han plötsligen fått en ny ide: — Apropos, det säges att Cathrine i dag kommer tillbaka från Paris. — Hvad vill det säga, Cathrine ? frågade Frans. — Cathrine, det vill säga Cathrine, pappa Watrins systerdotter och herr Bernhards kusin, som har lart modehandeln i Paris och som nu skall öfvertaga mamsell Rigolots handel på Fontaine-platsen i Villers-Cotteråts. — An sen då? — Jo, ty om hon kommer i dag, så går jag icke förr än, i morgon bittida, ty här skall väl då straxt bli stort kalas, il anledning af det der dygdemönstrets hemkomst. — Hör, Mathias, sade Frans allvarligt; då du här i huset talar om mamsell Cathrihe, så skulle jag vilja råda dig att ge akt på med hvem du talar. — Hvarför det? — Emedan hon är dotter till pappa Watrins egen syster. — Ja visst, och herr Bernhards fastmö; icke sannt? — Om någon frågar dig derom, Mathias, så gör du klokast i att alt säga, att du icke vet det. — Ja, men deri misstar du dig, ty jag vet det ganska väl. Man har väl icke ögon och öron i hufvudet för ro skull. — Hör, sade Frans, i det han såg på Mathias med en o beskriflig blandning af förakt och motvilja; du har ändå gjort rätt i att bli lakej, ty du är just född till ögontjenare och spion . . . lycka till i ditt nya yrke! När Bernhard kommer ned, så säg, att jag väntar honom på samlingsplatsen borta vid hjortsprånget, hör du? Han kastade sin bössa på skuldran och gick ut ur rummet, i det han upprepade: — Nej, jag misstog mig icke; du är en både lat och elak karnaljel Mathias såg ester honom med sitt ständiga leende; då den unge mannen var ute genom dörren, for åter en skymt af sintlighet öfver hans ansigte, och med en hotande röst, som blef starkare, ju mer den andre aflägsnade sig, ropade han efter honom :