Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Ålexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 191.) — Jo, han är god, pappa Watrin! han frågar mig, huru jag vet det! Det skall jag berätta dig, min kära Skelöga; det kan måhända någon gång komma dig till nytta. Frans hade nemligen den ledsamma vanan, som i hög grad kränkte Mathias, att han utan åtskilnad begagnade namnet Skelöga både för honom och hunden, emedan de hade samma fel gemensamt. — På hvilken tid faller väl daggen? fortfor han. — Klockan tre på morgonen, ej sannt? Godt! Om djuret gått, sedan daggen fallit, så hade det upprotat den fuktiga jorden, och det hade icke funnits vatten i dess spår; deremot har det upprotat den torra jorden, derpå har daggen fallit och åstadkommit små vattenpussar, ur hvilka foglarne kunna dricka, så långt djuret gått fram. Begriper du det? — Hur gammalt är det? frågade pappa Watrin. — Sex eller sju år, svarade Frans utan betänkande. — Man skall få se, att det visat honom sin dopsedet, sade Mathias spefullt. — Just så! och det har undertecknat den med sina egna klöfvar -det är icke enhvar, som kan göra det efter! — Ja, ifall det icke har något helt och hållet enskildt skäl att dölja sin ålder, så ansvarar jag för, att det eger sin riktighet. Icke sannt,. Jilts Ser ni, pappa Watrin, Skelöga säger att jag har rätt — Är det ensamt? frågade gubben. — Nej, det har honan med sig och hon är drägtig ... — Aha! — Och hon är nära att grisa. — Du har således varit barnmorska hos vildsvinen, du? frågade Mathias, som icke kunde finna sig i attlåta Frans lugnt fortsätta sin berättelse. — Hvad det kläder honom väl att vara satirisk! Skulle man kunna tro, pappa Watrin, att den slyngeln blifvit funnen mlidt i en skog, och han vet icke en gång när en sugga är dräg