Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1854, sida 1

till våra öron från Bomarsund, och kanonblixtarne, som genomslammade den mörka skogsfonden, tycktes skydda oss mot den något kyliga nattluften. I tre omgångar skickades till oss manskap och materiel från fregatten. -Sundsvallk hade verkligen hoppat upp på ryggen af ett skär och sedan borrat sig ned i ett lager af hotande stenar. Det blir aldrig flott! ropade svenskarne, som sågo hur det ena kabeltåget brast efter det andra. Det blir! svarade fransmännen, som tillsläppte nya tåg och halade under munterhet och sång, och kl. 10 följande dagen flöt ånyo Sundsvall oskadd på vågen, och fördes af fransysk besättning till fregatten. Men fransmännens hjelpsamhet och artighet stannade ej dervid. En slup tillförde oss matvaror jemte konjak och vin, utan att kunna förmås taga någon ersättning hvarken för provianten eller för arbetet. De betraktade oss som vänner, som bröder. De skulle gerna vilja göra hela vårt land flott, vårt land som så länge stått på grund, om vi bara ville vara så artiga och tillåta dem det. Vi inbjödos att besöka fregatten. Dess namn är ,la Vengeance af 60 kanoner och en af de yngsta fregatter i franska marinen, med mr Botte till capitaine de vaisseau och mr Boury till capitaine de sregate, hvilken sednare, under den förres vistande vid Bomarsund, för tillsallet hade högsta befälet ombord. De officerare, som gång efter annan stego ombord på ,Sundsvall och kommenderade räddningsmanskapet derstädes voro mrs Lejeune, Scheirer, Rousseau, Colobers och Ragiot de la Touche, — namn som aldrig skola glömmas af dem som varit vittnen till deras utmärkta rådighet och ihärdighet vid olyckstillfället, för att ej tala om deras älskvardhet i umgänge, den de hafva gemensamt med alla sina landsmän och som är, att vi så må uttrycka oss, fransmännens sjalsunisorm. Komne ombord å fregatten, emottogos vi af mr Boury. till hvilken en af passagerarne. å egna och osriges vägnar, i väl valda ordalag framförde vår gemensamma tacksamhet. ,Le Vengeance är otvifvelaktigt den vackraste fregatt vi sett. En furstlig boudoir kan icke vara smyckad med rikare lyx och utsöktare smak; men attiraljen var fruktansvärd, förfärlig. Efter besöket å fregatten, styrde ändtligen Sundsvall kurs på Bomarsund, lotsadt af en officer från ,la Vengeance Vi hade redan af fransmännen sått veta, att natten förut ett af fåstningens torn blifvit taget af landstigningstrupperna, hvarvid några ryska offi cerare jemte 30 man gemene blifvit gjorde till fångar, och att på tisdagen, d. v. s. i dag, som år kejsar Napoleons namnsdag, skulle äfven skeppen, i förening med landstigningstrupperna, börja attackera fåstningen. Vi kommo till Bomarsund omkring kl. 5 e. m. Sällan har en skönare sol belyst land och vatten; sällan hafva land och vatten, ehuru öfvergjutna af det klaraste guld, visat ett hemskare utseende. Der Ipå landet ruiner efter nedbrända hus, öfver hvilka den ofantliga fästningen böjer sina torn och murar; der på vattnet en skog af master, uppskjitande nr mera än 40 krigsskepp med bredsidorna mot fästningen. nÅnu är det utom skotthåll, ty det är aftonen före slaget. Visserligen vexlas då och då ett knappast hörbart skott emellan fästningens landsida och de från land belägrande; men deremellan råder den djupaste tystnad. Vår lilla farkost glider fram emellan skeppen; svenskarne blotta sina hufvuden för vesterns folk, men utan att någon öppnar sin mun till eti hurra, och vesterns folk besvarar svenskarnes helsning på samma sätt. De förstå hvarandra, utan att hurra, och man hurrar ej gerna på ett ställe, som snart är den blodiga dödens tummelplats. Vår farkost aflägsnade sig långsamt och lika tyst som den kommit. När vi kastade våra sista blickar tillbaka åt landet och vattnet, liknade fästningen, höljd i astonsolens sken, en stor kopparborg, hvarinom morkrets furste hotande dragit sig, under det att skeppen antogo gestalter af ljusets genier, som, utbredande sina hvita vingar, rustade sig till att slunga himlens viggar genom kopparmuren. Sundsvall återtog vägen till Stockholm, mötande och helsande många engelska och franska flaggor. Iagenstädes såg man den ryska. Har hon redan blifvit blott en saga på hafven? Aftonbladet har äfven från en annan referent en berättelse om samma lustresa, ur hvilken