indra sig, att Handels Tidningen någonsin upptagit hvad baron Bonde i detta ämne yttrar, hvarsore ins. anhäller att så anföra denne sörsattares ord; helst de tyckas härstädes ännu icke hafva blifvit nog betjertade. Sedan författaren sökt visa orsaken hvarföre den svenske handlanden gifver företrädet åt Hamburg eller Löbeck, då han behöfver förskafla sitt varulager nytt förlag, och äfven visat de förluster, som dervid drabba icke endast den enskilde utan hela statskroppen, framställer förs. sin åsigt af sättet, huru en förandring borde åstadkommas. Han säger: Det första steget är att befria den svenske handlanden ifrån nödvändigheten af denna indirekta handel, och dessa dryga penningtransaktioner, utOm landet, genom att förflytta den inom landet. Men detta kan icke öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten och spekulationsandan, ehuruväl de böra få erhålla den högsta möjliga frihet, som med det allmänna bästa är förenlig. Man måste söka sig en punkt, der de skandinaviska rikena kunna koncentrera verksamheten för deras assärslif med den utländska handlande verlden, och der de gemensamt kunna befria sig ifrån det utländska penningförtrycket. Denna punkt är Götheborg. Det ligger vid det nästan alltid isfria Westerhafvet, (en fördel som det eger framför Hamburg, Bremen, Köpenhamn), — och emellan Danmark och Norge, så att det kan vara mellanlånken mellan dessa länders handel och industri. Efter att häruppå hafva undersökt och jakande besvarat den fråga, huruvida Götheborg redan uppnått den storlek, och dess handel den utveckling, att man kan antaga tillräckliga krafter der finnas eller kunna framkallas, för att underhålla och utföra en liflig handel, fortfar författaren: Sedan vi visat, att denna stad eger inom sig alla de garantier, som erfordras för att blifva den nordiska verldshandelns centralpunkt, liksom Stockholm alltid kommer att behålla en dryg del af landets penninge-affärer, så öfvergå vi till antydning af hvad som skulle erfordras å statens sida för alt i (f1.fthor9 åstadkomma det vi ansett ledande till vår handels emancipation. Detta steg är att utse en viss punkt af staden, hvilken strängt skulle afsöndras från det öfriga, såväl genom en murad omgifning som en noggrann tullbevakning, hvarefter denna lilla del skulle förklaras för en frihamn.. Såsom mönster skulle Genuas s. k. porto franco sullkomligen egna sig. En dylik porto sranco har visserligen icke alla de söreträden, som Lubecks och Hamburgs, nära nog tullfria, områden, erbjuda, men den skulle dock, för mellanhandela, ega betydliga företräden framför den vanliga nederlagsrättigheten. Då nederlaget, med sina kontroller, alltid medför hinder för den fria rörelsen inom sjelfva nederlaget, der, för hvarje förtullning, afssändning, ompackning, sorterande eller omarbetande, erfordras särskild kontroll, liksom vid uttagningen en särskild minimiqvantitet, så kan det aldrig ersätta Hamburgs eller Lubecks fria lagerrätt, då deremot den ofvan omnämnda frihamnsrättigheten komme att lemna ungefår samma fördelar. eGenuas porto franco, som består af ett vid hafvet liggande qvarter, eger 10 stora arkader med 350 magasiner, alltsammans enskild tillhörighet; der råder den fullkomligaste frihet, hvad varornas behandling inom området, angår. Dit föras köpare ifrån det inre af landet, för alt göra sina uppköp till sitt lagers komplettering, och först då varan lemnar detta område kommer tullbehandling i fråga. Det får ej bebos, men öppnas hvarje morgon, liksom det igenlases hvarje afton genom administrationens försorg. Denna administration är, liksom den inre polisen inom frihamnens område, anförtrodd åt Genuas handelskammare. Tullstyrelsen låter blott noga bevaka in och utgångarne.