— Men vänta då ett ögonblick! ropade Frans AA de Jag hade ju icke talat till punkt annu; vi skola väl också dricka Bernhards, er sons, skål. Och han tömde det lilla glaset, men icke på långt när så brådskande som den gamle skogvaktaren. Då had tömt det till sista droppen, stampade han liksom sörtvislad i golfvet. — Nå! utropade han; nu har jag ju ändå glömt någon ! — Och hvem är det, som du nu har glömt? frågade skogvaktaren. — Hvem jag har glömt? genmälte Frans. Kors, mamsell Cathrine, er systerdotter, vet jag ... och det skall alldeles icke vara bra att glömma de frånvarande! men nu är glaset tyvärr tomt -— hur ska vi bära oss åt med den saken, pappa? I detsamma vände han glaset upp och ned, och klingade med kanten på naglen af tommen. Gubben Watrin, hvilken, enligt hvad vi redan nämnt, icke var någon vän af många ord, gjorde en grimas, som ungefårll kunde betyda: jag känner dig nog, din spelevink, men låt gå, eftersom det är för Cathrine. Och dermed fattade han ånyoll flaskan och slog i glasen så fullt, att de nästan runno öfver. — Se så! sade han. — Åhå! ropade Frans. Denna gång håller han icke på varan! Man kan nog se att pappa tycker en smula om sin vackra systerdotter. Derpå lyfte han glaset till lapparne med en värme, i hvilken kognaken och den unga flickan kunde hafva lika stor del, och utropade: — Men hvem håller icke af henne, den kära, goda mamsell Cathrine? hvarpå han, efter pappa Watrins exempel, denna gång tömde glaset i ett drag. Den gamle skogvaktaren utförde samma förrättning med fullkomligt militärisk punktlighet; dock uttryckte de hvar för sig sin tillfredsställelse på ett olika sätt, i det den ena utstötte ett långt: hum! och den andre ett långt: ah! — Fryser du ännu? frågade gubben. — Nej, sade Frans; nu är jag varm med besked. — Godt! låt oss då tala litet om vildsvinet. — Åh, vildsvinet! ropade Frans, plirande med ögonen; det tror jag nog att vi redan ha. — Ja, alldeles som sist! ropade bakom dem en hes och hånfull röst, som kom dem båda att vända sig om. Den person, som yttrat dessa ord, syntes vara hemmastadd