Cathrine EIum. Af Ålexander Dumas, (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 189.) Watrin, som höll på att slå eld, stannade hastigt och kastade en sidoblick på Frans. — Hör, min gosse, — sade han — skall jag säga dig en sak? — Tala bara ur skägget, gamle pappa! — svarade Frans. — Du ber för din sjuka mor, tror jag. — Det förstår jag icke. — Jaså, du gör icke det? -— Nej, jag försäkrar. — Du säger att du fryser, för det att jag skall ge dig något att dricka. — Nej, derpå tänkte jag minsann icke! det vill säga, om ni nödvändigt vill bjuda mig något, så säger jag heller icke nej! Nej, pappa Watrin, dertill har jag allt för mycken respekt för er. Gubben svarade blott med ett ,hml! som antydde hans tvifvel såväl om Frans oegennytta, som om hans stora respekt för honom, och började derpå ånyo slå eld. Då han slutat denna vigtiga förrättning, gick han fram till skänken, hvarur han framtog en flaska och tvenne glas. I — Låt gå! sade han. Nu skola vi först språka ett litet ord med den här flaskan kognac, och sedan kunna vi tala om vår affär. — Ett litet ord, pappa? hvarför skola vi vara så snåla? Gubben fyllde på glasen till brädden utan att svara; derefter stötte han sitt lätt mot den unge mannens och sade: — Din skål, Frans! — Er tillbaka! och er hustrus med! Måtte hon bli litet mindre envis för framtiden! — Åhja, det är bra! sade gubben med en grimas, som skulle föreställa ett småleende. Och i det han som vanligt höll handen med pipan bak på ryggen, tog han glaset med den andra handen och tömde det i ett enda drag. I