slatset blir att ett sormligt åtal anställes emo henne. Detta åtal åter kan leda till dottern: thronafsägelse och kanhända till sjelfva thro hens omstörtande. Intet domslut kan verk ställas utan drottningens sanktion och icke äl det troligt, att hon sanktionerar en dom, son drabbar hennes mor. — Ett rykte går at grefve Quinto, förre civilguvernören i Madric s i morse fallit i händerna på de beväpnade skaror, som juntan i quarteret Cebada utskic kat att spana efter honom, — Under d. 8 skrifver samma korrespondent, att ställningen är så betänklig, att Gud allena vet hvilkg hvälfningar Spaniens institutioner kunna hafva sundergått om några veckor. Man har besin nat sig bättre och tänker icke mera på att al franska ambassadören fordra den förre premierministerns utlemnande, hvilken man har all anledning tro vara dold i franska ambassadhotellet. De hus, som omgifva detta hotell äro besatta med beväpnadt folk från quarteret Cebada med order att vaka öfver, att Sartorius icke må smyga sig ut genom någon af hotellets utgångar. Det anses ej som otroligt, att, för att vinna tid och så fort som möjligt komma till ett slut med alla de konflikter, som situationen alstra, processerna emot enkedrottningen och den afdankade ministeren hänskjutas till särskilta kommissioner. Uti en Madriderkorrespondens af d. 5 uti pariserbladet Presse, berättas, att, efter enkedrottningens andra flyktförsök, flera barrikadchefer begålvo sig i procession till Espartero för att säga honom, att enkedrottningen icke finge allägsna sig och att folket måste hafva den tillfredsställelsen att se henne dömd. Espartero emottog dem på sängen och losvade att se till hvad som kunde göras. Hans ställning anser korrespondenten vara ganska kinkig. Han är verkligen tillgifven den unga drottningen, som han sett uppvexa under sina ögon, och han skulle gerna vilja bespara henne den smärtan att se sin mor prisgifven åt revolutionsmännen. Å andra sidan fordrar folket med hög röst, att hon må skörda sina gerningars lön. Anklagelsepunkterna emot henne äro följande: Hon har gifvit sin dotter dåliga råd, som blottstält thronen; hon har förskingrat statens medel; hon har af de svaga ministrarne erhållit öfverdrifvit förmånliga jernvägsoch andra oktrojer. — Öfverjuntan har till revolutionens historieskrifvare utnämnt 2:ne fransmän, Pujol och Delmas, som utmärkt sig i barrikadkampen. Det verk, som de fått i uppdrag att skrifva, skall illustreras med gravyrer och porträtter och bära till titel: Spaniens befriare, politisk och kritisk skildring af revolutionen d. 17, 18 och 19 Juli, med en inledning rörande utländska politiken. Till vederläggning af de logner, som frihetens fiender utspridt att revolutionen utförts uteslutande af mordbrännare, mördare och tjufvar, försäkras i samma korrespondens, att alla de excesser som i Madrid blifvit begångna inskränka sig till följande: Ministrarne Sartorius, Collantes och Domenechs samt civilguvornören grefve Quintos möbler och husgeråd hafva uppbränts af folket. Det sade: Dessa menniskor hafva stulit från nationen allt hvad de äga, det sker dem ej annat an rätt. Denna skösling har, på personliga fienders angif