Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1854, sida 2

och Bohus lan af följande ledamoter: distrikichefen W. Karström, civil-ingeniören 4. Keiller, grosshandlarne C. D. Lundström, Th. Tranchell och E. Colliander, sabrikören D. Roberlson och sadelmakaremästaren O. Olson. ll Norrköpings tidning för i Lördags läses: Förre landsfiskalen Isakson dömdes förl. gårdag af rådhusrättens andra afdelning att, för sin delaktighet uti stölden ur Östg. Banks kassahvalf i Linköping, undergå spöstraff med 40 par jemte uppenbar kyrkoplikt, samt att till de fattiga böta de 100 rdr, som han såsom muta emottagit för nedläggandet af ett instämdt brottmål vid denna domstol. Isakson, som förklarade sig missnöjd med utslaget, skulle med första fångtransport återsändas till Linköping. I resundsposten läsas följande Memoirer öfver den förflutna veckan: Den förlidna veckan har varit olycklig för de högt uppsatta. Kungen af Sachsen har ömkligen omkommit i Tyrolens berg. ÅAf hasthof är ban trampad vorden. Det är det skönas lott på jorden! Såsom det patetiskt heter i den svenska öfversättningen af Schillers Wallenstein. Kungen af Preussen har slagit benet mot en bänk i trädgården i Potsdam. Sansamma tillfälligheter ! Den ena gången är det den vimmelkantiga grenen af ett träd, som sticker den preussiska monarken i ögat, den andra gången är det en liten bensvag trädgårdsbänk, som ställer sig i vägen för honom. Nästa gång skall en raglande bäck snafva förbi fötterna på honom, så att han ramlar öfver densamma och månärda drunknar i fallet. Naturen synes bafva sammansvurit sig mot denna andra Balder och det behöfdes i sanning att man till hans säkerhet toge ed af alla verldeus elementer. Hvem vet hvad ödet kan i fyllan och villan en olycksalig dag företaga till hans odåd? Hvem vet om icke verkligen en misteltein, ämnad till hans bane, redan som bäst växer, måhända vid Rhein, måhända i Champagnes förföriska dalar, vid Johannisberg eller hos den förrädiska fru Cliquot? ... En af de ryska storfurstarna har hållit på att drunkna och czaren sjelf har — om man får tro Times — vid sen utflygt på Finska Viken varit nära att blifva tillfångatagen af en engelsk ångare. Kejsaren har återkommit något andtäppt till Oranienbaum, och helgonbilden på den kejserliga lustjakten har fått sig ett grundligt kok stryk för att ej hafva sett bättre upp med ögonen. Rättvist! Läsger man härtill de kända motgångar, som sednast pröfvat allahanda höga personer i Spanien, vore det icke underligt, om en viss bestörtning för ögonblicket skulle bemäktigat sig folkens herrar. Men det låter sig härom säga, hvad Fahlerantz en gång yttrade om en viss storhet, som berättades hafva blåst omkull: de blifva nog snart uppblåsta igen.