Cathrine Blum. Af Alexander Dumas, (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 188.) Vid ljudet af hans steg framkommo de båda hundarne och! ville just börja skälla på den unga mannen och hans följeslagare; men utan tvifvel igenkände de ett par vänner, ty deras gap öppnade sig icke till en hotande skållning, utan till ett vänskapligt fnysande, på samma gång, som de krypande sopade marken med sina långa svansar, alltefter som jägaren och hans hund närmade sig dem. Då de hunnit fram till dörrtröskeln, började spårhunden fraternisera med sina kamrater, medan den unge skogsuppsyningsmannen satte sin bössa ifrån sig och med knuten hand gaf sig till att hamra på dörren. Ingen svarade. — Åhå, pappa Watrin! mumlade den unge mannen, i det han hamrade på ännu starkare än förr. — Har ni måhända ett, tu, tre blifvit döf. Han lade örat till dörren. e — Nå, ändtligen! utbrast han ett ögonblick derefter. Det var då väll Den unge mannen hade ett alltför godt öra, för att taga miste om det ljud han hörde derinne. Han hviskade för sig sjelf: Ah, det är pappa Watrin! — och derpå tillade han högt: Öppna, pappa Watrin! god morgon! det är jag! — Så, så! ljöd en röst inifrån; — är det du Frans? — Ja, för knäfveln, hvem skulle det eljest vara? — Nu kommer jag, nu kommer jag! — Nå, nå; gil er bara tid att klada på er ordentligt! det är ju inte så fasligt brådtom, ehuru det är något kallt härute. Den unge mannen började stampa med fötterna, för att värma sig, medan spårhunden, hvilken liksom hans herre var genomblött af daggen, satte sig ned och skakade af köld, I samma ögonblick öppnades dörren, och man såg den gamle skogvaktaren sticka fram sitt gråa hufvud med tobakspipan il munnen.