1041119 8391 Ai.. af Österrike och understödd af Preussen om Donaufurstendömenas utrymmande. Grefve Nesselrodes depe-ch, af Wienerbladet ofsicielt delafven Hans Kejserliga Ms regering. har från urikesmini-terns sida framkallat ett svar, åt hvilket vi likaledes gifva offentlighet. Deleifvandet af dessa handlingar har föregätt och be redt utvexlandet af noter i Wien den 8, hvarom vi talade i rår. , Vi inskränka oss till den anmärkningen att efter de argumenter, som Ryssland användt sor sitt afslag på de begge tyska stormakternas fordringar, de problamationer, som det adresserat till inbyggarne i Wallachiet och Moldau, de slersaldiga motgångar, som dess trupper hdn på sitt återtåg, och sammandragningen af de trupper i Siebenbärgen och Bukovina som kommenderas af peneral Hess, kabinettet i St. P tersburg icke kan längre med heder framställa utrymmandet af fur stendömena som en eftergift för Österrikiska diplomatien. Uti Nesselrodes depesch, om hvars innehåll många olika rykten varit gängse, förklarar sig czaren beredd att på vissa vilkor utrymma Donaufurstendömmena. I spetsen för dessa vilkor figurerar en vapenhvila, ett allmänt inställande af fientligheterna emellan de 3 krigförande makterna och Ryssland. Nu har craren, utan att afvakta uppfyllandet af dessa vilkor, måst låta sina trupper draga sig tilbaka ur furstendömena. Detta är ett faktum, som betager Nesselrodes depesch största delen af den vigt, som den ägde. Vi anse oss alltså kunna bespara oss besväret att återgifva densamma. Franska utrikesmin:s depesch börjar med en temligen utförlig granskning af Rysslands svar. Denna granskning, säger Drouin de Lhuys, skulle ej vara fullständig, om han ej anmärk te att Nesselrode med ytterlig försigtighet und vikit att göra minsta hänsyftning till den punkt i Wienerprotokollet af d. 9 som i synnerhet förtjente hans uppmärksamhet och den ende som, enligt franska ministerns förmenande, äger någon hufvudsaklig vigt, emedan den innesattar nödvändigheten af en europeisk revision al de gamla fördragen emellan Ryssland och Turkiet. Derefter följer konklusionen, den på en gång vigtigaste och intressantaste delen af depeschen, hvarför vi äfven vilja i sin helhet återgifva den. Dess lydelse är följande: aFranärike och England kunna altså icke på grefve Nesselrodes lösa försäkringar om Rysslands fredliga tänkesätt samtycka till en vapenhvila. De uppoffrin gar, som de allierade makterna gjort, äro tillräckligt ansenliga, det mal som de fullsösja är tillräckligt stort, för att de ej må stanna på vägen, innan de hafva vis het om att ej nödsakas börja kriget på nytt igen. De sårskilta fredsvilkoren bero alltför mycket af krigs lyckan, för att nu kunna angifvas, och i detta hanseende förbehålla de sig öppen talan. HH. K. M:ts regering önskar likväl ingenting heldre än att nu genast nämna några af de garantier, som synas henne oundgansliga för Europas betryggande emot återvändandet af nya och snara skakningar. Dessa garantier äro gifna följder af sjelfva stalluingen som lagi i dagen vådorna af deras frånvaro, Så t. ex. har Ryssland begaguat sig af den uteslutande rätt som traktaterna gaf det, att gemensamt med Turkiet utöfva kontroll öfver Moldau och Wallachiets angelägeuheter, för att låta sina armåer inrycka i dessa länder liksom om de tillhört dess eget område. 4Dess privilegierade ställving i svarta nafvet har tillåtit det att i detta haf grunda etablissementer och der utveckla en sjöstyrka sum, i saknad af hvarje motvigt, ständigt notar Turkiet. Rysslands okontrollerade besittning af Donaus förnämsta myuning har förorsakat seglatsen på denna stora flod moraliska och materiella hinder, hvaraf alla nationers handel lider. Sjutligen hafva supulationerna i traktaten uti Kutschuk-Kainardje, betraslande det religiösa protektoratet, till följe af en felaktig tolkning, blifvit den ursprungliga orsaken till den nuvarande kampen. J alla dessa punkter må uya reglor fastställas och vigtiga ändringar ske i tillståndet före kriget. Man kan, anser jag, säga, alt Europas allmänna intresse skulle fordra: 41. Au det protektorat, som ryska hofvet hittills utöfvat öfver Wallachict, Moldau och Serbien, upphörde och att de privilegier som sultanerne beviljat dessa af deras rike afbängiga landskap, i kraft af en med den Höga Porten afslutad öfverenskommelse, stäldes under stormakternas gemen-amma skydd; 42, att seglatsen pa Douau och i dess mynningar befriades från hvarje hinder och underkastades tillämpningen af de i Wienerkongressakten saststalde principer. 3, Att traktaten af d. 13 Juli 1841 reviderades gemensamt af de höga kontraheuterna i den europeiska jemnvigtens intresse och så att Rysslands makt i svarta bafvet inskränktes. 44. Au ingen makt finge taga i anspråk rättigheten att utofva ett osficielt protektorat öfver Turkiets undersåter, hvilken religion de äfven mande tilihöra, utan att Frankrike, Österrike, England, Preussen och Ryssland skulle ömsesidigt bistå hvarandra för att hos turkiska regeringen utverka stadfästelse och noggrant iakttagande af de olika kristna samfundens religiösa privilegier och i deras trosförvandters ömsesidiga intresse draga fördel af sultanens i dagen lagda ädelmodiga afsigter, utan att något ingrepp i hans kronas värdighet och oberoende deraf blefve följden. 4Om konferensen sammanträder, hoppas jag den skall erkänna, att ingen af de ofvan yttrade idser afviker från protokollet af d. 9 April, och att det tillochmed var svårt att inom trängre gränser inskränka den undersokning, som Frankrike, Österrike, Storbrittanien och Preussen vid denna tidpunkt formligen sörbundit sig alt gemensamt verkställa lör uttönandet af de lämpligaste medlen att besasta Turkiska rikets tillvaro genom dess införande i europeiska jemaovigtssystemet. Hvad baron Hubnuer -österrikiska sändebudet i Paris) delgifvit beratusar mig att säga alt grefve Buols mening öfverensstämmer med min och att han bar samma asigt som jag om de garavtier som Europa har rätt ant fordra af Ryssland för att ej mera finna Sig bluttstäldt för förnyandet af samma forveck