Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1854, sida 1

På de olika årstiderna har huset ett olika utseende. Om våren betackes det af de gröna vinrankorna, som af en tunn vårdrägt, och liksom värmer sig i solen. Dess fönster. äro då prydda med växter, hvilka bilda liksom gröna jalousier, brodderade med blommor af guld, saphir och silfver. Roken, som uppstiger ur skorstenen, är blott en blåaktig och genomskinlig ånga, som knappast engång qvarlemnar något spår i, luften. De båda bundarne, hvilka ha sin boning på högra sidan om porten, komma då fram ur sina gömställen; den ene sosver helt fredligt med nosen mellan sina tassar; den andre, som förmodligen sofvit tillräckligt under natten, sitter gravitetiskt och plirar med ögonen mot solen. De lyda namnen Ravaude och Barbaro. I Om sommaren är det helt annorlunda, då håller huset siesta; det har tillslutit sina skogs-ögonlock och intet dagsljus! kan tränga ditin. Blott porten, som vetter mot norr, står oppen, för att hålla ögonen på vägen. Om hösten blir vinlöfvet rodt, och i stället för den gröna, vårdrägten ser man numera blott varmare färger. Fönstren stå halsoppna, men vårblommorna äro försvunna och skorstenen sänder sina hvita rökmoln upp mot skyn. Ravande och Barbaro hafva skakat af sig sin sömnighet, de äro fulla af eld och otålighet; de rycka på sina lankar, de tjuta och de skälla; det är liksom kände de, att verksamhetens tid börjat för dem, att jagten begynner och att de åter skola föra krig, ett allvarsamt krig, mot sina eviga fiender hararne, räfvarne och vildsvinen. Om vintern ser huset mörkt ut: det ser ut alldeles som skulle det frysa. Vinträden hafva mistat sina blad; man ser hvarken den gröna våreller den röda höstdrägten, och blott de nakna grenarne utbreda sig öfver muren. Fönstren åro hermetiskt slutna; alla blommor äro borta, och en tjock rökpelare, som spiralsormigt höjer sig ur skorstenen, betecknar att man icke sparar på veden. Förgafves skulle man söka Ravaude och Barbaro på deras gamla plats; men om händelsevis husets dörr oppnas i det ögonblick en resande sardas dersörbi och han kastar en nyfiken blick i det inre deraf, skall han få se dem liggande framför kaminelden, der de utan uppehåll utsätta sina tassar och nosar för 50 graders värme, mot hvilken de icke känna något annat medel, än att melankoliskt vända husvudet till höger eller venster, eller att draga än den ena an den andra tassen till sig med ett klagande tjut. Sådant var då för tiden och sådant är ännu i dag det nya huset på Soissons-vägen, sedt utifrån,