DOTUL 01IVCTICIIIIIUS Lv OIIITÖDLIIIIIG I ITOISLAIRL statsutskott. Underrättelser från Hongkong af d. 13 Maj omtala, att vår landsman, missionären Theodor Hamberg, derstädes aflidit, 35 år gammal. Åland, (Efter en fransk tidning, m. fl. källor;) De under den gemensamma benämningen Aland inbegripna granit-sar, hvilka Finnarne på sitt språk kalla Ahvenamaa (fiskarnes land), utan tvifvel i anledning af den ofantliga mängd fisk, som erhålles i de sund, hvilka i alla riktningar genomkorsa dem, — äro belägna vid inloppet till Bottniska viken, mellan 59 grader 45 minuter och 60 gr. 40 m. nordlig bredd, samt mellan 36 gr. 40 min. och 26 gr. 40 min. vestlig längd. Ehuru de närvarande innebyggarne på dessa öar äro af svenskt ursprung, tror man likväl att detta ö-land i början varit taget i besiltning af Finnar och Lappar. Huru skulle man också eljest vilja förklara dessa ortbenämningar, hvilka man öfverallt påtråffar, sådana, som t. ex. Lappo, Laphole, Larwa-, Jomala (Finnarnes gud), Finby, Finström, Finno, Finko, Finholm, m. n.? Otwvifvelaktigt härleda sig dessa namn från ett annat folk, än Skandinaverna, och om dessa sednare blifvit uteslutande herrskare öfver landet, kan detta endast ha skett till följd af dessa folkslags krig, hvarom Islands-Eddan och de finska Runorna berätta hemlighetsfulla händelser. . Några författare hafva påstått, att Alä..dska öarne sordom styrts af serskilta små-konungar. Säkert är, att från början af fjortonde århundradet till medlet af det adertonde Aländska öarne hafva utan afbrott varit under Sveriges välde. Ar 1743 kommo de för en tid under muskovitisk styrelse, och tvungos att aflägga trooch huldbetsed åt kejsarinnan Elisabeth; men traktaten i Åbo (i Augusti 1743) återställde dem åt deras fordna herrskare, tills kejsar Alexander, som ganska väl insåg den för Ryssland stora militäriska fördelen af dessa nära Sveriges hufvudstad belägna öar, b mäktigade sig dem under kriget 1808—9. Eiofriangen gick icke lätt. På våren 1808 hade Ryssarne landstigit, och som Ryssar foro de fram; befolkningen reste sig, under ledning af en pastors-adjunkt Gummerus och en länsman Arn, till sjelfförsvar och hämnd. Bönderna, beväpnade med bössor, yxor och jernskodda påkar, jagade den 9 Maj fienden på flykten. Derpå ditskickade kejsaren en öfverlägsen styrka af 40,000 man för att återtaga de vigtiga öarna, hvilket lyckades, och genom freden i Fredrikshamn (d. 17 Sept. 1809) afträddes de, med Finland, till Ryssland. Förlusten af Åländska öarne utgjorde ett olycksbringande slag för Sveriges säkerhet och oberoende. Från den tiden har Ryssland intagit en mer hotande ställning midt emot detsamma, med öppet öga mot dess stränder, och städse färdigt att vid minsta förevändning der försöka en landstigning. Dessa öar utgöra Rysslands mot Stockholm framskjutna förpost, och äro ganska lämpliga till hamnplatser för skepp, som sysselsättas med blockad eller eljest äro i verksamhet, emedan de beherrska Ålands haf och Skistet (så kallas de farleder, som föra från Bottniska viken till Östersjön.) Sveriges yttersta gränsort mot åländska sidan är Grisslehamn (i Wäddö socken af Upland), belägen på endast 14 mils afstånd från Stockholm. Den har en rymlig och beqväm hamn, hvari de fartyg, som jagas af Bottniska vikens eller Ålands hafs stormar, finna ett säkert skydd, men der befästnings-arbetena äro inga, och busen på ett bedröfligt sätt spridda. En gästgifvaregård, en telegraf, en kasern med en garnison af 30 soldater, 12 gamla kanoner, fem eller sex magasiner till hamnens behof, femton eller tjugo kojor för matroser eller fiskare, ett hus för kommendanten, en postbyrå: se de Grisslehamn. Om man uppstiger på klipporna, som omge detta ställe på alla sidor, i det ögonblick då vädret är lugnt, och man derifrån lyssnar uppmärksamt, så kan man höra de ryska kanonerna mullra. i Från Grisslehamn till Ekerö, den närmaste af Ålands öar, finnes det i sjelfva verket endast ett haf af knappt tio mil. Då författaren 1852 besökte dessa ställen, kunde han icke underlåta att uttrycka sin förvåning öfver det lägervall, hvari de voro lemnade. Man gjorde honom uppmärksam på, att Grisslehamn var till den grad försvaradt af naturen, att några dagar voro tillräckliga, för att derat göra ett otillgängligt ställe. Men måste man icke, då fråga är om Ryssarne, framförallt vara beredd på öfverraskningar? Åländska öarnes befolkning utgör omkring 15 å 16,000 själar, spridda på mer än åttatio öar, af hvilka den förnämsta, det egentliga Aland, som är något öfver 3 mil i längd, och något mindre i bredd, innehåller tvåtredjedelar af befolkningen. Man finner der hvarken floder eller bäckar, utan endast små sjöar; nästan inga slätter, utan öfverallt klippor af rödaktig granit, mättligt beväxta med barrträd och björkar. länningarne äro stora till växten och kraftfulle. De lesva af boskapsskötsel, jagt, fiske, vedhandel och af åkerbruk, som för öfrigt icke är af någon betydenhet. Under vintern bo de afskilda i sina hus, sysselsatta än med att binda nät, än med att reparera sina båtar eller bygga nya, under sommaren idka de kusthandel med Sverige, dit de föra trävaror och fisk, isynnerhet en sorts smäsill, som kallas strömming, som är myc ket omtyckt af nordens invånare. De tala svenska och blott på en af öarne skall en annan från detta språk skiljd mun-art vara rådande. A ländska Öarne äro hvarken nog vidsträckta eller gno folkrika, för att man deraf skulle kunna bilda en särskild provins; de tillhöra guvernementet Åbo, och styras enligt samma svensk-finska statsförsattning, som kejsorne Alexander och Nicolaus efter hvarandra svurit att upprätthålla. Om stundom förändringar deruti blifvit införda, bekymra sig Ålänningarne föga derom. De äro fästade vid Sverige, men de underkasta sig, utan att knota, Rysslands ok; de inse allt för väl, au en resning å deras sida endast skulle öka deras olycka. På fem mils afstånd från Ekerö, icke långt från Kastelholms ruiner ), och helt nära intill byn Skarpans, ) Kastelholms Slott kan ge ett begrepp om den vigt, Sveriges regenter fordom fästade vid Åländska öarne. Det är en fästning ifrån medeltiden. Byggd af Birger Jarl 1250, tjenade Kastelholm till residens för guvernöre ne på Aland ända till 1694. Efter denna tidpunkt har den undergått åtskilliga öden; ofta bränd, derefter åter uppbyggd, än en praktfull boning, än ett dystert fängelse. Gustaf Wasas far och