var herrligt; Storhertigen föreslog en promenad i Carlstadts om, gifningar. Med tillfredsställelse visade han sina gäster det bästa i sina stater; präktiga fält och pittoreska utsigter, hvilka! väckte de tyska landskapsmålarnes beundran. Sedan detta förslag blifvit af dem antaget, stego damerna upp i vagnar och herrarne till häst. Målet för promenaden var det gamla slottet Ruderzell, herrliga ruiner från medeltiden. Då den lysande karavanen kommit ett litet stycke från slottet, som man varseblef på toppen af en skogbeväxt kulle, ville prinsessan stiga ned ur vagnen och fortsätta den öfriga delen af vägen tilll fots. Alla gjorde som hon. Storhertigen erbjöd henne sin arm; fursten gaf sin åt grefvinnan Delia Rosenthal, och på en vink af Balthazar, bemäktigade sig friherrinnan Pastourell de hicho sizkops baron Pepinster, under det att den muntra och glada friherrinnan antog Florival som sin kavaljer. Allting var nu på det bästa tillstäldt. Ungdomen gick framåt med lätta och snabba steg. Den olycklige baronen skulle gerna velat följa dem med sina långa ben och hålla sig nära sin muntra maka; men duennan, utrustad med en majestätisk fetma, lade band på hans ifver och tvingade honom att med henne bilda arrieregardet. Af aktning för stormarskalkinnan, vågade baronen hvarken att visa sin harm eller beklaga sig. Uti ruinerna af det gamla slottet, fann det höga sällskapet ett smakfullt och ymnigt serveradt bord. Detta var en angenäm öfverraskning, och Storhertigen skördade hela äran af en ide, som hans premier-minister ingifvit honom. Hela dagen tillbragtes med att genomströfva den vackra skogen vid Ruderzell: prinsessan visade sig vid ett förtjusande lynne; herrarne voro utmärkt artiga, damerna utvecklade den största älskvärdhet, och furst Maximilian lyckönskade uppriktigt Storhertigen att hafva ett så utmärkt och fullkomligt hof. Under ett ögonblick af förtjusning förklarade friherrinnan Pepinster, att hofvet i Biberack var vida mindre angenämt än det i Noeristhein; hon kunde verkligen icke säga någonting ogynsammare för ändamålet med mannens beskickning. Då baronen hörde dessa olycksfulla ord, var han nära att förlora sansningen. I Full af smak och elegans, hade prinsessan Hedvig en afgjord förkärlek för de parisiska moderna. Allt det som kom ifrån Frankrike var förtjusande för henne, hon talade utmärkt väl franska, och berömde Storhertigen derför, att han vid sitt hof anbefallt detta förbindlighetens språk. För öfrigt var detta Just icke något så utomordentligt; man talar franska vid alla