läta upprättandet al en polsk legion, synes ock naturligt. De anförda skälen synas oss således ej vederlägga den allmänt antagna meningen, att vestmakterna verkligen vilja ganska grundligt kringskära Rysslands makt. Deremot talar mycket för denna afsigt, och framför allt den omständigheten, att det förr eller sednare måste komma till en afgörande kamp mellan länder, som representera så olika ider som Ryssland och England. Det kan alltså icke blifva någon varaktig fred för Europa, förrän den kampen är afgjord, d. ä. förrän Rysslands äregiriga eröfringsplaner blifvit för alltid afklippta. Om derföre Englands regering skulle tveka, skall folket otvisvelaktigt yttra krigets fortsättning ända till dess det stora målet är vunnet. Följer härefter frågan, om Vestmakterna kunna lemna Sverge en sådan garanti, som man äskat, samt om Sverge skulle kunna förlita sig till ett bestämdt löfte i detta fall. Mången anser att Vestmakterna alldrig skola besegra Ryssland, och denna åsigt har vunnit ett stöd i den bekanta förklaringen, det Kronstadt och Sveaborg vore ointagliga från sjösidan. Dessutom, säger man, drager sig Ryssland tillbaka inom sina inre länder såsom snäckan i skalet och låter Vestmakterna herrska på kusterna till dess tiden är inne, då Ryssland med nya krafter åter träder fram och drifver bort sina fiender. Denna föreställning om Rysslands inre ressurser och förmåga att lefva inom sitt skal synes oss innebära ett stort misstag. Det är blott i det råa naturlifvet, som folken kunna på detta sätt isolera sig. Men oaktadt Ryska folket ej må stå högt på civilisationens trappa, så har det dock uppstigit derpå så mycket, att dess afstängning från hela den öfriga verlden skall ovillkorligen förorsaka en qvasning. Allenast blockaden af Östersjöns, samt Svarta och Hvita hafvens hamnar skall inom kort kännas för Ryssland till den grad tryckande, att man ej skall kunna uthärda dermed. Det är redan många tecken för handen, att handel och rörelse — sjelfva blodcirkulationen i samhällskroppen — befinna sig i fullkomlig stockning, efter blott några få månaders krigstillstånd. Kriget har kostat Ryssland otroligt blott i direkta förluster; de förnyade lånetransaktionerna befinna sig på en ganska osäker grund. HUvart skall detta leda till slut? Anser man att det blir möjligt för Ryssland att länge lefva på detta vis? — Men, säger man, Caaren asträder ej en bit af sitt land; förr låter han allt gå i spillror. — Nå — då får det gå i spillror. Men vi hafva sett mer än en despot, som i början fört ett sådant språk, och sedermera likaväl fått beqväma sig till stora eftergifter. — När nöden kommer rätt uppå — och den synes ej vara långt aflagsen — torde sjelsherrskaren blifva ganska belåten, om han kan rädda sig med afträdandet af en och annan mindre del af sitt stora land, för att behålla återstoden. Ett fredsslut, grundadt på afträdandet af alla besittningar förvärfvade inom de sista 50 åren, synes oss således ligga vida mer inom möjlighetens område än många andra händelser, hvartill våra dagar blifvit vittne. Men, invänder man ytterligare, kriget slutas i alla händelser icke detta år, och innan nästa års slut kan i vår föränderliga tid mycket hafva inträffat, som afbryter dess fortsättande. Enigheten mellan Vestmakterna kan ha blifvit störd, eller ock kan en revolution ha utbrutit i Frankrike och störtat den närvarande regeringen, eller ock kan England ledsna vid kriget o. s. v. Sverge kan således ej förlita sig till äfven de bestamdaste förbindelser i afseende å Finlands återsående, som Vestm kterna månde ikläda sig. — Det må erkännas att dessa betänkligheter äga stor vigt och väl tarfva att begrundas innan man fattar ett beslut af den framtidsdigra beskaffenhet, som ett beslut om krig. Dock anse vi dem icke äga den kraft, att de kunna motväga de många andra skäl, som tala för ett sådant beslut — allt under förutsättning att de äskade garantiernas erhållas. Hvad enigheten mellan Frankrike och England angår, så måste den fortfara, så länge samma regeringar råda. De båda länderna hafva införlisvat sig alltför mycket, byggt alltför stora intressen på denna enighet, för att en brytning skulle vara möjlig. — Men om regeringarne ombytas? Sker det i England, så kan det omöjligt blifva i en anda iendtlig mot Frankrike, utan tvertom. En ministerförändring i England kan endast afse Åberdeens störtande och Palmerstons konseljpresidentskap, och dermed är enigheten med 7rankrike ännu fastare tillknuten. — Men om n revolution i Frankrike störtar den närvaande regeringen? Allting kan naturligtvis förtsättas, men med mer eller mindre rimlighet. in revolution i Frankrike synes åtminstone ss i närvarande stund otänkbar, Men skul— 2 Q. A eS Pe I Mass An — — —s W— — — —