—— gelska regeringen, stretat emot kriget och icke gått en hårsmån längre än de blifvit drifne genom den sinnesstämning, som uppenbarat sig bland Engelska folket. Vidare anföres tvetydigheten af Österrikes position, då denna makt Calldrig förklarat sig vilja biträda Vestmakterna för något annat eller vidsträcktare ändamål, än att få Donaufurstendömena utrymda. Ytterligare citeras Lord John Russels bekanta vankelmod i parlamentet d. 24 i förra månaden, då han återtog sin antydning derom att Sebastopol måste intagas och Ryska flottan förstöras. Slutligen anser förf:n det vara ett betydelsefullt tecken, att Vestmakterna ej vilja angripa Ryssland på dess mest sårbara punkt, genom Polens återställande; hvartill kommer förhindrandet af Lord Palmerstons förslag, att upprätta en Polsk legion i Turkiet. På alla dessa skäl grundar den insigtsfulle förs:n den mening: att vestmakternas politik, äfvensom deras vilja ännu icke vunnit nog bestämdhet i afseende på utsträckningen af de fordringar, som skola göras till ett villkor för krigets upphörande, för att föranleda Sverge att frånträda neutraliteten innan man erhåller någon större visshet om assigterna; att klokheten bjuder att ej gå så långt att man icke kan träda tillbaka, så länge tänkesättet äfven inom sjelfva England hos en talrik del af befolkningen är, att ministeren möjligen vill belasta landet med ett maximum af kostnad för att erhålla ett minimum af effekt, och sådana tvifvelsmål, uttryckta i sjelfva parlamentet, icke besvaras annat än med undvikande, allmänna ordalag; att Sverge således, såsom garanti för sitt aktiva uppträdande, har en rätt och förpligtelse att fordra att det nyssnämnda syftemålet med kriget angifves utpekadt på kartan och med en förbindelse, hvarvid svenska folket kan trygga sig, så mycket som sådant öfverhufvud kan ske med politiska allianser. Kan åter, slutar förs:n, en bestämd och positil förklaring härom erhållas; vilja vestmakterna försäkra oss om, att de icke skola hvila innan de ej blott vunnit säkerhet för turkiska rikets integritet, utan också bragt Rysslands ställning vid Östersjön derhän, att icke vidare någon fara för inkräktning från den sidan kan uppstå, och derjemte uttryckligen uttalas, hvilka de materiella garantier äro, som förutsättas såsom nödvändiga och tillräckliga till detta ändamåls vinnande; då, men också först då anse äfven vi att tiden kan vara inne, att icke sky uppoffringarne, och icke draga i betänkande att blöda för befåstandet af fäderneslandets kommande sjelfständighet. I hufvudsaken torde det ej ligga så stor skiljaktighet mellan de åsigter, som här af A.B:s förf:e med tre stjernor blifvit uttryckta och dem som blifvit drifna från det håll, som an ses ifra för Sverges deltagande i kriget. Mar har nemligen å den sednare sidan alltid utgått från den förutsättningen, att vestmakterna skulle ga: rantera Sverge återbekommandet af Åländska öarne och Finland, äfvensom biträda oss mec tillräckliga subsidier. Nu är frågan: vilja ocl kunna de lemna en sådan garanti? Vilja de det ej, då hafva de ej heller någor allvarlig mening med stäfjandet af Ryssland: 5HRHk ——