Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1854, sida 1

Baron Pepinster infördes i thronsalen; han hade anhållit om tillåtelse att få presentera sin maka, på samma gång som han framlemnade sina kreditiver; detta hade blifvit honom beviljadt. Vid åsynen af diplomaten, hade det nya hossolket; som ännu ej voro rätt förtrogna med decorum, stor möda att hålla sig; allvarsamma. Baronen var en man af omkring 50 år, omåttligt lång, vidunderligt mager, ymnigt pudrad, med kortbyxor och hvita silkesstrumpor på sina spindelben. En lång och smal hårpiska hängde nedför hans böjliga rygg. Han hade ansigte som en roflågel, små runda ögon, spetsig haka och näsa som ett ofantligt korpnäbb. Det var svårt att se på honom utan att skratta, i synnerhet då man såg honom för första gångnn. En massa broderier lyste på hans äpelgröna kläder. Hans bröst var alltför smalt för att i horizontel linie rymma hans dekorationer, han hade derför satt dem i två vertikala rader, hvilka sträckte sig från halsen till medjan. Ingenting fattades således denne lesvande karikatyr, som behagligt dinglade fram, med den trekantiga hatten under armen och värjan vid sidan. Denne besynnerlige mans maka, fru friherrinnan Pepinster, var deremot en liten, fyllig qvinna om 25 års ålder, med lifligt ansigte och intagande hållning. Hon hade eldiga ögon, trubbig näsa, och den hvitaste perlrad visade sig vid hvarje leende; rosens friska färg purprade hennes hy. Endast hennes drägt bar en löjlig prägel. För presentationen vid hofvet, hade den lilla friherrinnan utstyrt sig med sina dyrbaraste prydnader. Hon var öfverallt behängd med band, öfversållad med ädelstenar och betäckt med plymer; men oaktadt allt besvär, nådde hennes högsta plym knappt till hennes sublime makes skuldra. Baronens och friherrinnans inträde, arm i arm, båda stolta och präktiga, med afmätta steg, gjorde en obeskriflig effekt. Ett strängt ögonkast från Balthazar, som stod till höger om storhertigen, qväfde det skratt, som höll på att utbrista från alla sidor. Skådespelarne erinrade sig att de voro hoffolk och att deras anletsdrag således borde vara orörliga. Fullkomligt inne i sin premierminister-roll, som han tog mycket allvarsamt, vidtog Balthazar genast sina mått och steg. Hans naturliga skarpsinnighet visade honom diplomatens svaga sida. Han förmodade att den gamla och fula baronen, måste vara svartsjuk för sin unga och lilliga maka. Och han bedrog sig ej. Pepinster var svartsjuk som en tigerkatt. Nyligen gift, hade den långa och magra diplomaten licke vågat lemna sin maka ensam i Biberack, af fruktan för nä