Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1854, sida 2

Balthazar, sedan han gjort en tur i staden; derpå rådsrägade han sitt ur och, emedan han fann tiden passande, styrde han sin kosa till palatset, der han inträdde utan vidare omständigheter än föregående aftonen. Den trogne Wilfrid, som skötte en verklig kammarjunkare-plats, emottog honom som en gammal bekant och införde honom genast i storhertigens kabinett. Hans höghet tycktes vara ännu mera bekymrad än qvällen förut. Han gick med stora steg fram och tillbaka, med nedböjdt hufvud och korslagda armar, samt höll i ena handen några papper, hvilkas läsning tydligen försatt honom i dåligt lynne. Så gick han tyst några ögonblick, hvarpå han stannade framför Balthazar och sade i sorgsen ton: — Ni finner mig i dag mindre lugn än i går afton; jag har nemligen nyss emottagit ledsamma underrättelser, och kan icke dölja första intrycket af dem . .. Ack! allt detta nedtrycker mig, och jag skulle verkligen med största nöje afstå från denna ömkliga suveränitet och denna törnekrona, som man af undas mig, om icke hedern bjöde mig att konseqvent upprätthålla mina legitima rättigheter ... Ja, i detta ögonblick elterstrafvar jag ingenting annat än lugn, och skulle gerna byta bort mitt storhertigdöme, min titel och min krona för ett lugnt lif i Paris, såsom privat man, med trettio tusen livres ränta. — Det tror jag väl! untropade Balthazar, som i sina ljufvaste drömmar aldrig låtit sina djerfvaste förhoppningar flyga så högt. Detta naiva utrop framkallade ett leende på furstens lappar. Det beböfdes ganska litet, för att jaga bort hans bekymmer och återgifva honom den lätta portion af godt lynne, som vanligen lekte på ytan af hans karakter. — Jag förstår, återtog han muntert; ni finner att jag ej förlorat smaken för lifvets njutningar. Att depensera trettio millioner francs i räntor på oberoendet och pariserhfvets nöjen, är en afundsvärdare lott än att regera öfver alla storhertigdömen i verlden. Ni har rätt, och jag vet det af erfarenhet, ty då jag för tio år sedan endast var arfprins, tillbragte jag sex månader i Paris, fri, rik, bekymmerslös, och mina minnen säga mig, att dessa dagar voro de lyckligaste i mitt lif. — Nå väl! Om ni realiserar allt hvad ni har här, skulle ni då ej kunna förverkliga denna lycka? För öfrigt skulle nog den kusin, om hvilken ni gjorde mig den äran att tala i går, med stör:ta nöje försäkra er om edra trettiotusen francs räntor, om ni afstode från den plats han afundas er... Men, ers höghet, tillåter ni mig att tala uppriktigt?