Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1854, sida 1

Storkertigens Hof. (Öfversattning från Franskan.) Spelårets slut hade i Paris sörsamlat landsortstheatrarnes hemförlofvade skådespelaresallskaper. Ett helt folk, en hel kringströfvande nation af skådespelare, hade dragit sig tillsammans mot den gemensamma hufvudpunkten, uti denna vidsträckta parisiska bazar, dit direktörerne för landsortstheatrarne anlända, för att för hvarje år förse sig med skådespelare och organisera det assortiment af artister, som de ämna erbjuda sin publik. Då vädret är dåligt, hålles marknaden uti ett föga bemärkt kassehus i qvarteret Saint Honor6; då det är vackert väder sammantrassa köparne och köpmansvaran under lindarne vid Palais Royal. Denna handel med hvita menniskor äger sällsamma detaljer, pikanta episoder, som skulle kunna föra oss långt ifrån vårt ämne, ifall vi ville roa oss med att måla dessa kuriösa komiska, tragiska, lyriska figurer, karlar och fruntimmer, unga och gamla, sökande efter lycka, öfverskylande sin nöd och draperande sig å liespahnole i den största fåfänga. Lyssna på dem, huru de tala om sina nyligen firade triumfer! Hvilka bravorop! hvilken entusiasm! De hafva flera lagerkransar än hattar. I södra provinserna gråter man efter dem; om de begilva sig vesterut, blir man i norra delen af landet otröstlig. För resten, stor sak! om blott deras engagement skaffar dem något att lefva utaf, byta dessa kringresande artister vistelseort med en fullkomligt militarisk sorgloshet . . . . Det var en vacker dag i April månad; solen sken klart, och bland promenerande, som tillströmmade uti trädgården vid Palais Royal såg man flere grupper af aktörer. Det var lätt att känna dem på deras fysionomier, deras kostymer och något jag vet icke hvad, som uppenbarade sig i hela deras personlighet. ÅÄrstiden var redan långt framskriden, alla theatertrupper hade organiserat sig och de skådespelare, hvilka blifvit öfver hade ganska klena utsigter till engagement. Deras oro lästes på deras ansigten. En man af 50 års ålder passerade förbi dessa grupper, och skådespelarne hälsade på honom djupt, med vördnad, med hopp; han gaf dem ett hastigt ögonkast och sedan vände han sina blickar med låtsad uppmärksamhet på en journal, som han höll i handen. Då han aflägsnat sig, och de artister, som antagit vackra attityder för att fängsla hans