RCLII 11061I 117939 191U ITSM 111 ÖL11 MMM I MR pat. Det Spanska folket, lättroget såsom andra folk, jublade öfver den gode konungens eftergift och såg deri en borgen för en ny framtid Revolutionen afstannade på ögonblicket. Ttil följd af Riegos försigtighet att sortsarande hålla den egentliga revolutions-armeen under vapen tills Cortes hun it samlas, kunde Ferdinand ej ännu gå tillbaka, utan måste upprätta en provisorisk junta af erkända liberala, bevilja en full politisk amnesti, upphasfva inqvisitions-domstolen, återställa tryckfriheten och slutligen öppna Cortes-församlingen i Juli 1820, afläggande inför densamma ännu en gång eden på 1812 års konstitution. Inom kort tid åstadkommo också Cortes flera nyttiga reformer, såsom upphäfvandet af fideikommissen och majoraterna, alskaffandet af tobaksoch saltmonopolierna, reorganisation af undervisningsväsendet, upphäfvandet af en hel hop kloster, 0. s. v. Men nu kommo de gamla, af dessa reformer i sina intressen angripna partierna i rörelse och Ferdinand var icke sen, att träda på deras sida. Då deras yttersta venstern inom Cortes, de s. k. Exaltados, lyckats genomdrifva några beslut om en del klostergods förklarande såsom nationalegendom m. m., blef brytningen fullständig och Ferdinand lemnade sin hufvudstad, dit han dock kort derefter återvände. En reaktion inträdde i sinnesstämningen; Ferdinands kamarilla åvägabragte ett uppror med gardena, som dock slutade med deras nederlag. Dessa inre strider underblåstes ytterligare af den listige regenten, till dess ändteligen i April 1823 en fransysk här inbröt i landet, för att i den heliga alliansens namn återinsätta Ferdinand i hans absoluta makt, hvilken han ock med god smak emottog, till trots af de många högtidliga ederna på 1812 års konstitution. Så slutade dessa blodiga, förfärliga strider, dessa spanska folkets försök att återupprätta den borgerliga friheten i sitt land och inträda på civilisationens bana. Skulden dertill var i första rummet den menedige konungens ränker och samvetslöshet, och i det andra den d. v. fransyska styrelsens brottsliga tilltag, att med främmande vapenmakt återställa absolutismen. Tryggad om sin egen makt, greps Ferdinand af det vanliga konungsbegäret, att försäkra Spaniens thronföljd åt en ättling. Olyckligtvis hade han i trenne äktenskap ej kunnat erhålla någon afkomling. Han inträdde derföre år 1829 i ett nyttj äktenskap med Christina af Neapel, den sedermera så olyckligt ryktbar vordna enkedrottningen Christina. Frukten af äktenskapet blef tvenne döttrar, Isabella, född 1830, den närvarande drottningen, samt infantinnan Louise, född 1832, förmäld 1846 med Ludvig Filips ena son, hert. af Montpensier. Nu gällde dock i Spanien den s. k. Saliska lagen, hvarigenom qvinliga arfvingar voro utestängda från thronen. Ferdinand upphäfde på grund af sin maktfullkomlighet denna lag och vid hans ändteligen inträffade död 1833, uppstod det blodiga spanska successionskriget, mellan Ferdinands broder, Don Carlos, å den ena, och hans enka (Christina, å dottrens vägnar, å den andra sidan. Striden mellan Carlister och Christinos sköflade öfver ett år det olyckliga landet, till dess med Englands och Frankrikes hjelp Christina blef herre öfver skådeplatsen. Såsom vanligt började hennes regering med några populära åtgärder: jesuiternas förvisning, de små klostrens indragning, 0. S. v., men de liberala fordrade fortfarande konstitutionen af 1812. Vid militärupproret 1836 måste Christina bevilja denna fordran och Cortes sammanträdde, men med splittrade elementer, så att i Juli 1837 en ny författning utgafs, med den fransyska konstitutionen af 1830 till mönster. Den alldrig slocknade Carlistiska rörelsen utbröt åter, men qväfdes af Espartero, som utnämndes till generalissimus för spanska armåen, och besegrade Carlisterna fullkomligt, så att Don Carlos 1839 lemnade Spanien, hvarefter hans parti upplöstes 1840. Men borgarkriget var härmed icke slutadt. Nu begynte striden emellan Christina och hennes allrådande fältherre Espartero, hvilken slöts dermed, att den förra, som såg sin dotters krona stå på spel, utnämnde Espartero till ministerpresident, afsade sig regentskapet och begaf sig till Frankrike i Okt. 1840, sedan hon förgäfves sökt framkalla en ny emöt till sin favör. Espartero grep regeringens tyglar med kraftig hand, genomförde flera sociala reformer i liberal anda och gjorde konstitutionen af 1812 till en sanning. Under tiden låg Christina i Paris och intrigerade. Rykten utspriddes att Espartero ville göra sig till konung, m. m. och de väl anlagda planerna till en resning mot den kraftige reformatorn kommo till mognad, då denne vågade angripa en del af kyrkaoadsen åätr. dl ba do: Nan ——