Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1854, sida 1

Louis Marzonu, af E. Souvestre. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 173.) Marzou tycktes verkligen hafva åsidosatt all försigtighet, och seglade för fulla segel fram mot den kantrade båten. Han upphann den snart; man såg att han lät seglen falla, och man kunde förstå att han arbetade på räddande af de skeppsbrutne, men utan att man, till följe af afståndet, kunde upptäcka, om han kommit i rättan tid. Hvar och en framkom med en förmodan, som likväl genast motsades; ändtligen, efter en temligen lång paus, som på olika sätt uttyddes af åskådarne, hissade Louis åter seglet och seglade om ön, för att landa vid den spanska kusten. Så snart han försvunnit ur sigte, närmade Lefort sig Annette, som blifvit qvarliggande på knä i förtviflad modlöshet. — Stig upp, min dotter! sade han med mild, men allvarlig röst; du har skäl att tacka Gud och bedja honom om tröst; kom, låt oss bedja! Och han tog henne vid handen och gick med henne in i kyrkan. 5. Under det invånarne i Piriac, hvilka voro församlade nere vid hamnen, öfverlemnade sig åt tusen olika gissningar, och medan Annette fortfor att med ångestfull andakt bedja vid den heliga jungfruns altare, slutades det på fastlandet började dramat på ön Met i Marillas koja. Framför spiseln, på hvilken torkadt sjögräs sprakade, sutto Goron och Lubert, i samma skick som de blifvit räddade af Marzov, men i mycket olika sinnesstämningar. Den förre hade blott behöft att sansa sig något, för att återvinna sin dystra beslutsamhet, och mera förödmjukad än förskräckt af sitt skeppsbrott, vred han sina röda lärftsärmer, hvilka dröpo ashafsvatten. Store Luc deremot satt med uppspärrade ögon, bleka läppar och he