Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1854, sida 2

de ålslgter, vd 8011014101 ot ste Per 17450 sig böra bidraga att undertrycka rörelsen. Det finnes nästan ingen enda provins, nästan ingen enda större stad i Spanien, der ej uppresning utbrutit; men, då man undantar några excesser af missnöjda arbetare i Barcelona, synes lugnet ingenstades hafva blilvit stördt. General Blaser har slutligen stött tillsammans med ODonnell, om hviken han hela tiden så skrytande yttrat i sina bulletiner att han skulle blifva slagen bara han upphunnes af de sin pligt trogna trupperna; men i stället för att slå ODonnell, har ban sjell blifvit slagen, sårad och fången. Striden stod i grannskapet af Granada. Inga detaljer kända. Troligen hafva en del af Blasers trupper gått öfver till 0 Donnell. Den minister, som genom sin envishet och pligtförgätenhet sramballat resningen, har tagit till flykten, när faran blef allvarsam. Drottningen har då hugg i bugg gjort 2 försök att lå i hop en ny mmister. Forsta gången var det friga om ett kabinett, i hvilket figurerade namnen på 3 hallliberala generaler, deribland Cordova och Isturitz. Andra gången tog drottningen ett steg längre och utnamnde en minister af 3 moderat-lberala och 3 framåtskridandets män. Men äfven detta försök synes komma attstranda. Dessa estergister komma för sent. Det är icke grundadt, att Narvaez erbjudit drottningen sina tjenster. Marskalken säges vara ölvertygad, att han icke kan hejda rörelsen. Hittills har han hållit sig på afstånd från händelserna. Espartero har af flera truppkorpser och befolkningen i flera orter utsetts tll rörelsens chef. Han har uppslagit sitt högqvarter i Saragossa och man supponerar, att han der organiserar sin arm6å innan han marscherar på hufvudstaden. Han betecknas nästan enhälligt som situationens man. Depescherna tala icke vidare om enkedrottning Christine. Man vet icke om hon lyckats passera gränsen och sätta sin person i säkerhet i Frankrike. Det enda säkra är, alt hon den 17 icke mera var i Madrid, der de upproriske plundrat hennes palats äfvensom den rike bankiren och spekulanten Salamancas. Båda beskyllas de för att i kompani hafva roslat det allmänna på ofantliga summor. De mest enstämmiga ropen bland de i sin förbittring sig uppresande trupperna och befolkningarne äro: Bort med Christine! Lefve moralen! Ned med tjufvarnel TURKIET. En märkbar förändring berättas hafva inträdt i de kristnas behandling af de turkiska myndigheterna, sedan vestmakternas inflytande gjort sig gällande. I synnerhet den grundsatsen att de kristne ställes på lika fot med Musselmannen, såväl i afseende på skyldigheter som äfven i afseende på rättigheter, blir allt mera iakttagen. Grekiska presterska pet predikar numera äfven allmänt emot Ryssarne. I deras predikningar förekommer standigt den satsen, att czaren kan icke upprigtigt vilja förbättra de kristnes be ägenhet, emedan hans egna undersåter behandlas som slafvar. Vore de kristnes belägenhet 10 gånger sämre, än den i verkligheten ar, så forblesve den dock alltid bättre än de ryska undersåtarnes. Dessa sanningar inpräglas så småningom hos folket och Ryssland måste slutligen förlora sista gnistan al de sympathier det ägt. Kapten Butler, en af de engelska officerare som deltagit i Silistrias försvar, har dött afsina blessyrer. Han hade i England befordrats till major. Hans kamrat, löjtnant Nasmyth har till belöning för sin visade tapperhet lofvats majors rang, när han befordras till kapten. I Times är införd en fortsättning af denne officers anteckningar om tilldragelserna vid Silistria. Det heter i dessa anteckningar, att de belägrade icke oroat Ryssarne på deras återtåg. Skälet dertill var det, att den decimerade besaltningen var alltför svag för att förfölja den ännu vid altaget ganska starka ryska armåen. Ryssarne synas dock hafva befarat ett utfall, emedan de gjort anstalter att för fienden dölja sitt aståg. Deras saltverk och belägringsarbeten blefvo dock, så snart det upptäckts att de börjat sin reträtt, genast förstörde. Enligt denna framställning af förhållandet, hvars sanningsenlighet icke bör kunna betviflas, är det således ändå ogrundadt hvad som påståtts i ett par Wienertidmingar, att Turkarne skjutit isönder den ena af de broar ölver Donau, hvarpå återtåget verkstalldes af Ryssarne, hvarvid tusentals af dessa erhållit ett ofrivilligt bad och I till en stor del funnit sin död i vågorna. Turkarnes ära af Silistrias försvar förringas dock singalunda derigenom, att denna tilldragelse besinnes vara uppdiktad. Icke allenast anteckningarne i Tunes, utan äfven en mängd andra berattelser öfverensstämma deri att anse det nära nog för ett underverk, att Turkarne emot Ryssarnes stora öfvermakt i så lång tid kunnat försvara så svaga och obetydliga besastnin gar, som skansarne utanlör Smistria. Anteckningarne sluta med följande anekdot: I belägringens början blef en turkisk officer af antg so ba närnara UNNvVIiIfveEeR utcäna i rvewka