ster kommer att skörda några lagrar på krizarebanan. — General af Dalström — var den om skickade 200 man till Enholmen, vid unlerrättelsen om engelska flottans ankomst. — — seneral Malmborg anförde kommenderingen till Slesvig och hade der ej tillfälle att visa någon altherreskicklighet, om ej i ett beständigt fåkande med tungan mot de liberala ideerna och särdeles dessas sakförare, de sso—e tidningsskrisvarne. För öfrigt lärer han ej sakna sina goJa partier. -— Hvad hafva vi nu vidare för generaler? Sannerligen är ej deras storhet lika obekant för oss, som för den öfriga delen af nationen. Sannolikt finnas dock många goda ämnen och kriget skulle troligen framkalla stora förmågor, men emellertid kan, till dess någon blifvit funnen, en tapper armbe stå på spel. Det har blifvit framkastadt, att svenska regeringen borde söka anställa general Lamoriciere, derest detta kan ske utan motstånd å franska regeringens sida. Tanken synes väl vara värd att taga i betraktande. Emellertid — vi återkomma dertill — häri, i i saknaden af en styrelse, som är vuxen sitt uppdrag, i bristen på faltherreförmågor, ligger verkligen en våda för deltagandet i kriget, och vi anse denna våda så stor, att den ensam vo re i stånd att afvanda alla tankar från ett ak tivt uppträdande å Sverges sida, i fall icke detta i alla händelser förr eller sednare blir oundvikligt. Om Sv. Tidn. hade framhållit dessa omständigheter, hvilka han, genom större kännedom om saker och personer kunnat göra rätt lefvande, hade vi likväl haft svårare att vederlägga honom. Hvad angår Sv. Tidn:s yttrade farhågor derom, att de förbindelser vestmakterna kunde iklada sig i afseende å ersättning för Sverge efter krigets slut, icke skulle uppfyllas, utan att, vid ett blifvande fredsslut, Sverge och dess fördelar skulle skjutas i bakgrunden, isynnerhet om Ryssland bjuder uppoffringar i söder, af mera vigt för Österrike och England, — så må det villigt erkännas, att dessa farhågor böra tagas i betraktande. Men härpå må dock svaras: man står icke längre på den punkt innom det civiliserade Europa, att så ingångna förbindelser kunna brytas lika ogeneradt som förr. Vidare ligger stärkandet af Sverges makt i vestmakternas eget största intresse, dels, såsom vi förr nämnt, för den allmänna civilisationens skull, dels ock såsom en motvigt mot Ryssland. En annan sak vore om de förenade makterna ej skulle kunna rycka Finland från Ryssland, såsom Sv. Tidn. förmenar. Detta beror naturligtvis på krigets utgång, hvilken ej kan på förhand med säkerhet bestämmas. All sannolikhet talar dock derför, att sådant ej blott är möjligt, utan kommer att verkligen inträffa. Redan innan Rysslands nederlag började, medan ännu dess armfåer stode herrskande i Donaufurstendömena, vågade vi fälla det omdömet, att Ryssland förekom oss såsom en stor vattusigtig man, hvars kolossala kropp ingaf fruktan, ända till dess man lärde känna att storheten låg till största delen i sjuklighet. Detta omdöme synes viana daglig bekräftelse. Det tyckes blifva alltmer klart, att kyssland är ,sjukt, mycket sjukt, ifrån hufvudet till sotsulorna. Dess onaturligt sammanfogade lemmar hålla på att falla sönder. Att lagga stor vigt på Österrikes handlingssätt i denna del, såsom Sv. Tidn. gjort, synes oss icke äga fulla grunder. Kanske hade det varit aldrabäst, om Österrike genast trådt på Rysslands sida, ty då hade äfven denna mosaikstat upplöst sig. Med tillhjelp af de fransyska trupperna i Rom hade Italien varit undanryckt Österrikes välde inom några ögonblick. Ungern hade befriat sig sjelf. Gallicien hade förenat sig med det öfriga Polen i en ny polsk revolution, och Österrike hade blilvit reduceradt till sina arslander. Det är också utan tvifvel mera farhågan härför, än begäret att försäkra sig om ett inflytande i Donaufurstendömena, hvilket den Österrikiska regeringen med en skamlig flathet så länge försummat, som nu ställt denna regering, ehuru tvetydigt nog, på vestmakternas sida. — Alltså — hvad parti Österrike tager, kan det icke uppehålla RyssJands välde, och således kan Sveriges politik ställas temligen oberoende af denna regering. Större uppmärksamhet kunde då Preussen förtjena, men dess regering vågar, med alla sina sympathier för Ryssland, ej träda på denna makts sida, ty då vore revolutionen lika gifven der, som den vore det i Sverige, derest, hvilket är otänkbart, vår regering skulie så handla. Vi hafva alltså ej funnit några giltiga skäl anförda af Sv. Tidn. för ett vidblifvande af vårt neutralitetstillstånd, äfven om vi finge bibehålla detsamma. Nu är det dock troligt, att vi ej det få, utan att vi måste förklara oss för eller mot vestmakterna. Här inträder likväl nu det förhållandet, som vi flera gånger antydt, att den asfgisna neutralitetsförklaringen ratteligen borde göra oss till fiender med vost