Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1854, sida 1

D — —————— — te Lesort; och om vi gå tillbaka till prestgården, kan gamle Kathrina så se dig, och sqvallra; tro mig. mitt barn, lät oss heldre stanna har; Gud är öfverallt, och jag ansvarar dig sör, att blott han och jag skola höra dig. I det han så talade, hade han fört den unga slickan bort till ett lusthus, som besann sig i ett hörn af trådgården; han satte sig i den dunklaste vrån och visade sitt skristebarn en tradpall, på hvilken hon knaböjde. Några foglar, som blifvit väckta af detta oväntade besök, rörde sig mellan löfven, som betäckte lusthuset; derefter blef allt tyst, och man hörde blott en allägsen susning, ditförd af vinden, som blandade hafslukten med doftet af blommor och örter. Med låg röst började nu Annette att, i form af en bigt, berätta hvad som handt. Sedan den första blygheten var öfvervunnen, bekände hon utan omsvep allt, utan att utesluta det ringaste, ty hon fann ovilkorligen en med smärta blandad glädje i att tala om denna kärlek, från hvilken hon dock helt visst måste alstå. Den gamle prestmannen lät henne fritt njuta denna sista och sorgliga glädje; tåligt åhörde han henne; tilldess hon var färdig med sin bigt och, öfverväldigad af sina tårar och sin rörelse, tystnade. Han tog då till orda, icke i en förebrående ton, utan med mildhet och deltagande; han visade henne det farliga i en sådan tillgifvenhet, som icke ledde till något, och som både det allmänna omdömet och hennes far ogillade; han visade henne slutligen utan förbehåll nödvändigheten af en skilsmässa, något hvarpå hon sjelf tänkt, både för sitt eget ryktes och Marzous säkerhets skuld. Nu återstod svårigheten alt få Marzou sjelf att dela denna åsigt. Lesort åtog sig detta; han berömde den unga fickan för hennes uppförande, uppmanade henne att modigt bära sina pröfningar, och hon lemnade honom, om icke fullt lugnad, likväl nöjd med sig sjels. Dagen derpå, som var en Söndag, väntade hon sin far med en blandning af bäfvan och otålighet; men kyrktiden kom, utan att hvarken skepparen eller Lubert återvändt. Ann. tte begaf sig till kyrkan med ångsligt klappande hjerta. Den söndagskladda skaran anlände från alla grannbyarne, och man talade blott om äfventyret i Castellis grotta. Hon kunde endast undvika den allmänna nyfikenheten genom att fly bort till närheten af altaret. (Forts.)