Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1854, sida 1

och betraktade honom skarpt. När du eljest går till Castelli, är det för att se om ditt garn och icke för att sofva i grottan. — Jag sof också ej, Niette, sade den unge mannen sorgset. — Hvad hade du då för dig? — Jag tänkte på det, hvarom vi nyss talade med hvarandra, min älskade flicka. Så länge jag ser dig, sörjer jag icke; men då jag blef ensam och tänkte på, huru litet hopp som finnes för mig, blef jag sorgsen och min styrka försvann ; jag lade mig ned, modlös som en olycklig, hvilken förlorat hågen för allt. — Gud bevars! Var det detta du lofvade mig? sade Annette med mycken rörelse. Ar du då icke längre en man? Bruka ditt förnuft, min stackars vän; hvarken du eller jag hafva nått slutet af våra pröfningar. — Ack, kommer du för att förkunna mig en ny olycka? utbrast Marzou. — Så mycket större skäl är det, att hålla sig modig, sade flickan. — Men hvad är det då? Hvad är det? — Det är så, att min far fått misstanka om vårt förhållande, att Store Luc och han äro ursinniga, och att de söka efter dig. — Nåväl, låt gå! svarade Louis med en slags modlös liksiltishet: — de skola icke ha svårt att sinna mig, och som de äro starkare än jag, kunna de göra med mig hvad de vilja. — För Guds skuld, tala icke så, Louis! afbröt Annette honom med hopknäppta händer. Huru skulle Gud kunna ha medlidande med oss, om vi alls icke bekymra oss om oss sjelfva? Önskar du då icke längre att lefva för deras skuld, som skänkt dig sin kärlek ? — Men om nu denna kärlek tillräknas mig som ett brott? sade Louis. Om man till hvad pris som heldst vill rycka mig från dig, vore det ock genom att beröfva mig lifvet, ty det är det de vilja, Niette, huru skall jag då kunna undgå dessa menniskors onda uppsåt? — Det finnes ett enda medel; svarade hon. — Ett enda medel? Och hvilket? (Forts.)