Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1854, sida 2

ledes till födseln rysk undersåto. Han är af tartarisk härkomst och skall vara bekännare af den mahomedanska religionen. Men den bildning han erhöll, var europeisk. Ryska adelns sammansvärjning, som förbittrade Alexanders sista lefnadsår, hade sin härd i södern och blef aldrig fullkomligt upptäckt. Grefve Jelinski inträdde i ett af de hemliga sällskap, hvilka bibehållit sig i Bessarabien. De sammansvurne blefvo förrådde och arresterade, men han lyckades undkomma den ryska polisens esterspaningar. Från och med detta ögonblick förde han en politisk flyktings och äfventyrares lif. Hans kringirrande lefnadssätt förde honom till många länder, blott icke till något, der vapenhvila herrskade. Då Don Pedro värfvade för borgarkriget i Portugal, inställde sig Jelinski i Oporto och gjorde sig snart bemärkt bland den Pedristiska härens vilda bussar. Sedan Mizuelisterna sträckt vapen, hade Portugal förlorat sitt behag för honom och han vände sig nu till Spanien, der borgarkriget började få en större utgrening. Det var på den tid, då fremlingarne stodo i högt anseende och förenades i serskilda truppkorpser. Grefve Jelinski valde sitt älsklingsvapen, rytteriet, och gaf sådane bevis på dödsförakt och beslutsamhet, att man valde honom till ledare för en af de frikorpser, som voro bildade af fremlingar. Den legion för hvilken han trädde i spetsen, hade det värsta rykte om sig. Visserligen störtade den sig med raseri i striden, men gjorde sig genom sin tygellöshet till en landsplåga och mördade reguliert de officerare som vågade försöka att införa ordning och skick. Man väntade dagligen få höra, att grefve Jelinski delat alla sina företrädares öde. Men man fick höra motsatsen: att han tyglat den vilda legionen. I sjelfva verket imponerade han så på sina laglösa soldater, att de med enthusiasm lydde honom. Jelinski hade tillkämpat sig elfva ordnar, då han före borgarkrigets slut lemnade Spanien. Den omständighet som dref honom derifran, innan ännu det sista skottet fallit, kan blott hafva varit, att han, såsom fremlingen, blef tillbakasatt af de nationalstolte Spaniorerne. Det obehagliga lugn, som herrskade i Europa, bestämde honom för att afgå till Orienten. Två eller tre gånger var han i Algier, naturligtvis alltid på de tider, da större företag egde rum. Ryktena om en snart förestående sammandrabbning mellan Engelsmännen och Ryssarne, lockade honom till Herat, der han öfvervar belägringen. Här bedragen i sina förhoppningar, vände han sig till China och deltog i sälttagen derStådes, utan att likväl finna sig belaten, emedan Chineserna slogos alltför daligt. Han återvände till Algier och tillkämpade sig i de sista drabbningarne med Abd-el-Kader hederslegions-orden. Årens 1848 och 1849 revolutionära rörelser gåfvo honom utsigt till den fullkomligaste tillfredsställelse af hans krigiska passion. Det hände honom, som dittills alltid försvarat en segerrik sak, att han slöt sig till ett parti, bestämdt till undergång. Magyarerna, hvilkas kamp han gjort till sin egen, dukade under, och Jelinski beträdde med spillrorna af deras här den turkiska jorden. Män sådane som han voro välkomne. Beklädd med en högre grad följde han Omer Pascha på dennes fälttåg i Bosnien och mot Montenegro samt visade sig på samma gång såsom djerf soldat och god fältherre. Efter utbrottet af det turkisk-ryska kriget, placerad vid Donau, erhöll han befälet öfver de ryttare, hvilka skulle besätta de yttre förposterna. Det öfvermod, hvarmed han langt framom sina soldater sprängde in bland fienden, var för sjelfva Turkarne så obegripligt, att man en tid trodde, det han sökte ett tillfälle att på detta sätt öfverga till Ryssarne. Hans ryttare fruktade i början för Kosackernas lansar, men Iskander Bei gjorde snart förhållandet omvändt: Kosackerna voro rädda för hans ryttare. Träslningen vid Csetate gjorde honom för en längre tid oduglig för krigstjensten. Främst bland de först angripande, tog han Csetate i en blink, red och nedhögg allt hvad Ryssar hette, som han påträllade på gatorne, men afbröt, vid ett fall med den under honom ihjelskjutna håsten, flere refben, och kunde sedan pa flera veckor icke lemna sängen. Hans aterställande betecknas af de nederlag, hvilka han tillfogat fienden i lilla Wallachiet. Baschi Bozuks, hvilka man allmänt anser för odugliga, gjorde sig under hans ledning fruktansvärda till och med för det reguliera ryska rytteriet. Hans yttre skildras af en korrespondent till , Daily News säsom nögst ovanligt. Iskander Bei är af ungefär medelmåttig längd, men muskelstark och symmetriskt byggd; hår och skägg äro kolsvarta, men om möjligt icke fullkomligt så svarta som hans ögon, hvilka likt eld framgnistra under mörka, buskiga ögonbryn. En lång, fint böjd näsa, en liten mun, tunna läppar, en hög panna och en af solen och vinden bronzerad hy, bilda tillsammans en ytterst markerad sysionomi. TFT TTT AAA