Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1854, sida 1

Louis Marzou, af b. Souvestre. (Öfversattning. (Forts. sr. N:o 162.) — Uur kan sådant salla dig in, Louis! sade den unga slickan. Om Marillas märkt att någon fara vore å färde, skulle han nog hafva hissat nödflaggan på sin mast. — Ja, det vet jag icke, svarade Marzou, men då vi reste, var han i en häftig sinnesrörelse, emedan hans korp blifvit dödad, och fader Luz är icke lik andra menniskor. Döden skulle plåga honom vida mindre, än att be en menniska, som han icke kan tåla, om en tjenst. Han har nu engång fattat en alltför allvarlig afsky för folk på fastlandet, och han är i stånd att ligga och dö derborta, utan att säga sågot, liksom en sårad björn djupt nere i sin Håla; och jag för min del skulle aldrig kunna glömma det, ty ingen annan menniska har någonsin visat mig så mycken godhet; han är alldeles som en bror för mig, Niette, och ännu i går bevisade han mig det tydligen. — På hvad sätt då? frågade den unga flickan. — Genom att erbjuda Jaumic och mig en plats i sin koja och en andel i sina inkomster. — Och du afslog det anbudet? — Det synes förvåna dig, Niette! sade Marzou och såg henne med fasthet i ögonen. Hon rodnade starkt och sänkte blicken. — Hvar och en handlar efter sitt förstånd och efter sin vilja, svarade hon och låtsade spinna ifrigare. — Min vilja! upprepade Marzou — tror du då, att det är min vilja att lemna byn, så länge du stannar qvar här? För Guds skuld, tala icke så, Niette; du vet ganska väl, att om också min fördel är derborta, skall likväl alltid min lycka förblifva här. Och då han såg att hon ämnade afbryta honom, tillade han hastigt: — Var icke rädd, att jag åter skall tala med dig om min kärlek. I går sade jag dig allt hvad jag länge gått och burit inom mig och som var nära att qväfva mig. Du svarade mig.