Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1854, sida 1

mig på benen; så sparkade jag till honom för att bli den qvitt, och så rörde han sig icke från fläcken. ord, albröts af Marillas, som fattade honom i strupen. smärta qväld röst. Du har slagit ihjel ett djur, som icke kunde försvara sig; du har kommit för att döda det här hos mig; du kastar det döda djuret framför mina fötter, och du tror, din usling, att jag icke skall kräfva räkenskap af dig för din feghet. — Ett ögonblick, stopp ett ögonblick! stammade den reslige sjömannen, som i början blifvit alldeles bedöfvad af detta våldsamma anfall. Släpp mig, fader Luz! Skulle man icke tro, alt jag dödat någon af er slägt. — Säg hela min slägt, oskäliga djur! svarade Marillas; hela min slägt, förstår du det? ty denna fogel var min ende vän, min ende kamrat. — Desto värre! afbröt sjömannen honom rått; men släpp mig, säger jag er! Och då Marillas fortfor att skaka honom, tillade han: — Ni vill icke? För satan, reta mig icke, såsom er fogel gjorde, eller skall jag... Han hade befriat sin hals från den sjukes händer, oeh stötte honom hårdt tillbaka, så att han föll baklänges in i kojan. Marillas reste sig upp med ett utrop af raseri, grep sin bössa och lade an på Store Luc. Marzou hann knappast att slå vapnet åt sidan, genom att springa framför honom, och om icke Goron jemte bönderna kommit till hjelp, skulle han ej lyckats hålla honom tillbaka. Alla förenade sina bemödanden för att lugna Marillas, men hans uppretade tillstånd gjorde det omöjligt för honom att höra något. Tillbakadrifven till det innersta af Isin koja, med den döda fogeln vid sina fötter och handen på låset af bössan, hade Luz något så fruktansvärdt med sig, att alla närvarande veko tillbaka ända till dörrtröskeln. — Gå! stammade han. Och du, Lubert, kom ihåg, att de svage hämnas förr eller sednare! Ännu en gång, gå er väg; ön tillhör mig, det är min jord; seglen härifrån, eller vid den Gud, som skapat oss, jag skjuter på er, som på tjufvar och mördare! Det låg i hans af feber och raseri glödande blick något så vildt, att alla åtlydde honom. — Marzou ensam ville nalkas honom; men han pekade med bösspipan åt dörren och upprepade: Alla, alla! Och så snart de hunnit öfver tröskeln, störtade han fram mot dörren och reglade den. Det dumma hånskratt, hvarmed Lubert beledsagade dessas — Det är således du! ropade han med en af vrede ochs( I I