satser som karakteriserat styrelsens verksamhet under de sorsta åren af konungens regering. Ocn sedan ytterligare trenne hrr statsråd asgått och blifvit ersatte dels af tvenne trån ridderskapet och adelns och presteståndets majoriteter hemtade representanter, dels af en marinembetsman, lyckades det att åt de reaktionära styrelseprinciperna vinna ett allt mer och mer vidsträckt utrymme. Efter denna korta återblick i afseende på personalförändringen inom konseljen, som enligt min töreställning icke i någon mån träder grannlagenhetens fordringar för nära, tillkommer det mig att redogöra för min uppfattning af de grundsatser, enligt hvilka regeringen i allmänhet är vorden förd, och de särskilda förvaltningsgrenarne hvar för sig blifvit handhafde. Men innan jag skrider till en sådan redogörelse, vill jag fästa uppmärksamheten vid en och annan omständighet, som väl kan anses egen för det svenska statsskicket. I andra konstitutionella stater beror styrelsens verksamhet uti hvad som vår grundlag benämner allmänna mått och steg, nästan uteslutande af representationens ledning och beslut; hvaremot regeringen här har sig ensamt förbehållen lagstiftningsrätten i alla de så kallade ekonomiska m. fl. ärenden, hvarom handlas i 89 S regeringsformen. Detta utvidgade område för regetingens myndighet gifver henne icke blott större rättigheter, utan derjemte högre pligter och en vidsträcktare ansvarighet. Regeringen kan således icke finna giltig ursäkt för sina misstag, under åberopande af från rikets ständer gjorda framstallningar, då dessa icke finnas grundade på rättvisa och en fullständig insigt, el er icke fästa ett billigt afseende jemval å det talrika antal medborgares rätt, som sakna ombud inom vår nuvarande ståndsrepresentation. Beträffande deremot statshushållningen, eller egentligare statsmedlens disposition för sina särskilda, af rikets ständer bestämda ändamål, har grundlagen tillerkant rikets ständer en beslutande rätt, som icke medgifver någon afvikelse från meddelade föresbrilter. Utgående från denna uppfattning af den svenska regeringens ställning till folket och representationen, anser jag, vid bedömandet af regeringens förhållande, mig böra i främsta rummet afse allmänna mått och steg, och hennes tillgöranden i enskilda mål endast i de tall, att föreskrifna tormer dervid blifvit underlåtna, eller de kunna anses utgångne från grundsatser, hvilkas utsträckta tillämpning kan blifva förderflig, eller i öfrigt äro utmärkande för styrelsens system. Om det fördenskull måste antagas, att regeringens grundsatser företrädesvis gifva sig tillkänna och framträda i de åtgärder, i afseende på hvilka hon enligt grundlagen eger en oinskränkt och sjelfständig afgöranderätt, så skulle det ringa antalet af dit hänförliga regeringshandlingar af vigt kunna snart sagdt anses utgöra ett hinder för att i denna del fälla ett omdöme. Men då man erinrar sig, att stillastäendet är det första kännetecknet å den tillbakagående syftningen, och att man förr icke kan lyckas återföra föråldrade grundsatser, innan man först stannat på den bana, som leder framåt, och sökt hämma de krafter, dem tiden i detta hänseende bär inom sitt sköte, och då man derjemte iakttager, att sanmlige de förloganden, som ansetts ensamt beroende af styrelsens egen maktfullkomlighet, sins emellan ega ett omisskånneligt sammanhang, framstår det klart, att regeringens lagstiftningsoch pröfningsrätt i sådane ärenden, ehuru i inskränkt mån använd, likväl städse blifvit det i en samma retrograda rigtning och för ett och samma mål. Detta mål visar sig tillräckligen tydligt, om än på mer eller mindre aflägset håll, vid granskningen af den behandling, som gifvits de särskildte ärenden och mål, hvilka, genom offentliga handlingar synbara äfven för den, som ej varit i tillfälle att taga kännedom af de i statsrådet förda protokoll, här nedan, hvart för sig, närmare utredas och hvaraf inhemtas, bland annat, att t. ex. konungens rådgifvare underlåtit verkställigheten af ett begge statsmakternes samfällda beslut, som för de skattdragande varit ytterst maktpåliggande; att konungens rådgifvare måste antagas hafva icke blott åsidosatt att föreslå Rikets Ständer de många af behotvet hogt påkallade, väsendtliga förbättringarne i landets lagstiftning, utan till och med afbrutit och lemnat obegagnade de många förtjenstfulla och med betydlig kostnad för statsverket ästadkomna förarbeten, vid hvilka de nuvarande rådgifvarnes föregångare sästat en stor och väsendtlig vigt; att konungens rådgifvare underlåtit verksamhet för undervisningsväsendets ordnande enligt en af den föregående styrelsen framlagd och af Rikets Ständer gillad plan, derföre betydliga medel blifvit anvisade; att den nuvarande rådgifvarepersonalen, likaledes tvertemot sina föregångare och det allmänna tänkesättets allt mer otvetydiga sordringar, visat dig hylla prohibitioner i nastan alla rigtuingar, der det legat inom regeringens makt att vidtaga sorändringar, och, under tillbakahållande af folkets moraliska krafter, byggt sin statskonst på hyllandet än af det ena, än af det andra materiella intresset; att, i stället för önskvärd förening af landmannaintressena med borgerokapets, tvärtom tillkommit ätgärder, hvilka åtminstone i sina resultater kunna leda till obenägenhet och afvoghet emellan skiljda samhällsklasser samt qväfva den uppspirande allmänna andan, der den eljest kunnat finna en föreningspunkt; att den Yltersta grundsatsen för frihet blifvit uppnasd genom, undantag och inskränkningar, hvarigenom korporationsoch skråandan blisvit vapnad mot de af soregående rådgivare i detta hänseende tillstyrkta och af konungen gillade friare författniugar; att likaledes under ko-; nungens nuvarande rådgifvares embetsförvaltning skett sådane förändringar i den äldre författningen om hem mansklyfning och jordafsöndriug, äfvensom i de under Haus Maj:t Konung Oscars forsta regeringsäår utsardade förlattningar angående s. k. försvarslöse perSoner och satugvärden m. m., som dels måste för arbetaren försvåra möjligheten att sorskasla sig eget hem och nödtorftig bergmng, dels i icke ringa mån hota hans personliga frihet och låta honom utan någon bevisad brottslighet hemsalla under polismyndigheternas godtycke. Jag anser mig icke berauigad att forska efter de politiska bevekelsegrunderna till rådgifvarnes förhällanden i dessa hänseenden; men jag kan likväl icke dölja, att följderna deraf, derest man sortgår på denna bana, skola komma alt visa sig uti en alltför stor öfvervigt ät det mindre antalet sörmögnare jordegare, till mehn och förtryck både för de ojemförligt talrikare mindre jordegarne och de industri-idkande och arbetande samhällsklasserna, i hvilket hänseende den allt mer och mer tilltagande emigrationen till andra sidan af den vestra oceanen icke torde vara utan cin 2 1 4 sh — näringslindrigast sagdt, gagnlösa