Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1854, sida 1

—— ————ä ä—— d— VV —— — — Louis Marzou, af b. Souvestre. (Öfversättning. Forts. fr. N:o 161.) PDet är alltså hon, som fångat dig i sina nät! fortfor den sjuke; men det förekommer mig... ja, jag är säker på att hafva hört Store Luc säga, att Goron lofvat henne åt honom. — Det är ett infall af Goron, men Niette är icke af samma mening som han. — För det hon heldre vill ha dig? Icke sannt? Nå, jag ser, att det icke fattas något i ditt äfventyr. Motgång i kärlek! det kan räcka länge ... lika länge som motgången! Gå då din egen väg, min stackars gosse; jag vill icke mer föreslå dig att bo hos mig, blif du qvar på fastlandet. Du bör sjunga din visa till slut, som man plär säga... Jag kan då ändtligen undvara en kamrat, eftersom jag har Debrua; men han har ännu icke kommit tillbaka, hvar kan han hålla till? — Er korp? Der är den! sade en rå stämma. Det var Store Luc, som genom bakporten inkommit i kojan. J det han närmade sig Marillas, kastade han sogeln framför hans fötter, och den nedföll med utsträckta vingar, hallöppnadt näbb och stela klor. Skyndsamt böjde Marillas sig ned och upptog fogeln, men den förblef orörlig. — Men han är ju död! utropade han. -— Verkligen? sade Store Luc lugnt; ja det anade mig. — Dig? afbröt Luz, och hans ögon flammade, hans läppar skalfde. Du vet således hur det gått till? Det är blod på sjädrarne. Debrua har blifvit dödad! — Nå, nå, få bara icke gallfeber för så litet! svarade sjömannen med en axelryckning. — Hvem har gjort det? Svara, hvem har gjort det? frågade Marillas och reste sig upp. Store Luc kastade på honom en af dessa blickar, i hvilka råhet blandar sig med en viss vild oförskämdhet. Hvem? svarade han. Jo, en person, som fogeln var till besvär. Den sprang beständigt i hälarne på mig och hackade