Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1854, sida 2

Styckegodas. reutzherga siora Menagerl. IaBerliner Tages-Telegraph lases följande berättelse om sörenamnde menageri: bjurens konung, det majestäuska lejonet, borjar den langa raden af natur-sallsamheter. Vi se tvenne fullvaxta lejonpar från Barbanet, och ett ungt persiskt lejonpar, hvartill sluta sig en högst intressant bastard af lejon och tiger samt en Kuguar, vanligen kallad Amerikanskt lejon. Två vackra, ehuru ej ännu fullvuxna kungstigrar, tre jaguarer eller amerikanska tigrar, en panther och en svart leobard utgöra de öfrige representanterne af katislägtet. En slackig och tre randiga hyänor, en stor och vacker isbjörn, en icke mindre stor och vacker siberisk landtbjorn, äro de öfriga s ora rofdjuren, till hvi ka komma ännu en mångd smärre, t. ex. en Coati eller snabelbjörn, ienneumons o. S. v. En här (i Berlin) förut aldrig sedd sakallad punghund från Nya Holland representerar pungdjuren. Af idislande ajur har detta menageri en Zebu eller Bramintjur, en lama och tre vackra antiloper (Antilope leucoryz, cervicapra och picta). Ijockhudarne aro representerade af en stor ostindisk och tvenne dvärg-elesanter. De sednare äro ej biott unga djur, utan verkliga elefant dvärgar, ty deras kroppar äro, fastän små, dock aldeles fullvuxna. De äro riktigt älskvärda djur, utomordentligt tama och mycket muntra. Af ennosvarna fiunes en vacker zeb:a, och hvad aporna beträffar, så sattas bär ej sallsyntneter, til hvilka vi särdeles rakna två vackra exemplar af den arabiska Vavianen (Cynocephaius Hamadrias). Fåglarnes afdelning börjar med et! condor-par; deretter solja en ung kungsgam, en ostindisk casuar, tvenne nyholländska casuarer, två pelikaner, talrika papegojor o. s. v. Af amfibierna se vi slutligen, utom en stvr alligator, en mängd jätteormar af slägtena Boa ock Python, ibland hvilka några aro verkliga jätte exemplar. Korteligen, naturalhistoriens vän torde här knappt sakna något, som man kan fordra af ett dylikt menageri. Dessutom äro alla dessa djur förträffligt undernållna och på ett verkligen beundransvärdt sätt tämde, hvarvin hvarochen lätt kan öfvertyga sig, Som har tilfälle att vara närvarande vid tamhets-experimen erna. Herr Kreuzberg är onekligen en ibland de förnemste djurtämjarne i vår tid, och öfvertrassar alla dem vi bittills sett. Med förvåning se vi honom inträda i den fullväxte lejon-tiger-bastardens bur; vi intagas af ängslan då han närmar sig denna jättekatt och med honom börjar de svåraste öfningar; men snart fatta vi mod, då vi se huru saker denne djurtämjare känner sig, huru lugnt han uttalar kommando-orden, och huru villigt djuret lyder honom. Det kastar sig på sin herres befallning omkull, stiger åter upp, hoppar flera gånger genom tunnband, öfver käppar samt tillochmed öfver ett nalmstrå, ja, utstöter ljud, hvilka likna orden pappa, mamma och mormor. Men hvad är allt detta emot den scen, som nu erbjuder sig för våra blickar! Han inträder till det stora berberiska lejonparet, befaller lejonet att komma honom närmare, fattar det i dess ofantliga mahn och, sedan han en stund kämpat med det mäktiga djuret, kastar han det framfor sina fötter, under det att lejoninnan lugnt betraktar striden. Nu lägger han sig ned på lejonet, kallar till sig lejoninnan, sluter henne i sina armar och smeker henne. Derefter sticker han sitt hufvud i lejonets gap, låter lejoninnan taga ett stycke kött ur hans mun, ocn lägger på djurets näsa ett annat köttstycke, som det, lik en dresserad pudel, icke tager, förrän det får tillåtelse dertill. Icke mindre försånande är det sista tamhetsexperimentet, som Kreutzberg kallar det afrikanska gästabudet. Fyra hyänor och en panther släppas iillsammans i en bur och midt ibland dem inträder den athletiskt bygde djurtämjaren. Först tager den största af de fyra hyänorna hans hufvud i sitt gap, tager på kommando ett stycke kött ur hans mun och lägger sig derpå framför hans fötter. Derefter låter han djuren springa öfver käppar och genom tunnband, går dem med ett lefvande lamm till mötes, retar dem till anfall, och likväl våga ej de fula bestarne att göra honom något ondt. Slutligen dukar Kreuzberg ett bord, sätter tallrickar försedda med socker derpå och inbjuder djuren till detta gästabud. Snart är denna läckerhet förtärd; men hvem skall betala kalaset? Panthern är utsedd dertill, och då han icke visar sig villig dertill, angripa bonom hyånorna ursinnigt och under vilda tjut, hvarunder Kreutzberg retar dem ännu mer till strid. Audtligen slutar dock alltsammans med en försoningsfest; Kreutzberg skiljer djuren från hvarandra och lemnar buren under stormande applåder från publikens sida. Turkarnes karakter. Baron Callot, som deltog i ryska salttaget 1829 mot Turkarne säsom frivillig, och sedermera efter freden i Adrianopel längre tid uppehöll sig i Turkiet, särdeles i Konstantinopel, skildrar i sitt mycket intressantaste arbete Der Orient und Europa, af hvilket nyligen tredje delen utkommit, Osmanernas karakter på följande sätt: Turkarne besitta skenbart ganska mycken flegma, som icke lätt störes i sitt likgiltiga, så till sägandes känslolösa begrundande. Dock yttre skenet bedrager. Turkarnes vedkliga karakter liknar en snöbetäckt vulkan. Är måttet af dess tålamod fullt, så bryter han löst med vild häftighet och ingenting motstår hans ursinniga raseri. Han afkastar sin beqvämlighet och utvecklar krafter som man icke hade tilltrott honom. I synnerhet går hos honom hans religion framför allt; för henne är ban i stånd till hvarje offer. När derföre Scheik-ul Islam förkunnar det heliga kriget, när en gång Profetens Sandschak är upprullad, da besjälar ett nyu lif hela nationen. Hög och låg, rik och fattig, egnar alla sina krafter åt fäderneslandets tjenst. Man bringar sin förmögenhet till offer, man tränges under fanorna. Den simplaste handtverkare säljer si