Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1854, sida 3

Stycksgods. En glrvd öfserrastkninrg. En näålndass ef termiddag förliden månad — berättar en tysk tidnin; efter en fullkomligt trovärdig sagesman— befant jag mig uti ett vårdshus i Eimsbättel. Knappt had jag tagit plats der, förr än en brefbärare af Hambur ger stadsposten inträdde. Han medförde ett bref och en omkring 3 fot lång låda till en snickare, som skul. le bo i Eimsbiutel nära Storknästets. Brefvet och ladan skulle, som jag fick veta, kosta 40 sSå 6 si frakt (omkring 43 rdr 188). Jag slöt deraf till någo utomordentligt, och dels af nyfikenhet, dels af med. född tjenstaktighet erbjöd jag mig, som var myckel bekant med Eimsbiättel, till brefbärarens ledsagare. . ett litet hus fann jag den snickaren vi sökte, en gam. mal man med hvitt hår, samt hens liss ledsagarinna båda tydligen i bekymmerfulla omständigheter. D. brefbäraren fordrade 40 ACH 6 s. at dem, blefvo de åldriga makarne nästan mållösa och försäkrade slutligen, alt de knappt kunde betala 40 s. Frun sade att brefvet troligen kom siån deras son i Californien, om hvilken de icke på 4 år hört ett ord, och öfver hvars förmodade död de gråtit sina bittra tårar hvarje afton som de gått till sangs. Den känslofulle brefbäraren tog liksom jag sjelf, hjertlig del i deras öde, men vi kunde dock ej hjelpa det goda folket. Då fick snickaren det infallet ait gå till en välvillig granne, hr S—. Brefbäraren och jag följde äfven med. Hr S. var ge nast villig att betala brefportot för gubben, men postbudet förklarade att prefvet och lådan icke finge skiljas från hvarandra. Nå så betalar jag allisammans!sade den humane hr S. och utbetalade 40 ÅÅ 6 s. — Under den största spänning hos alla närvarande öppnades lådan från Californien, och hvad fann man val. på det sorgfälligaste inpackadt? — Jo, ett sidostycke till förut hit anlända med dyrt porto uppvägda öfverraskningar af detta slag: sonens porträtt! Men modren tänkte ej mera på penningarne, utan ropade förtjust, i det hon kysste daguerreotypen: .a, dat is he, wir he liewt un leevt, mien goode Heinrich ! (Ja det är han, som han gick och stod, min gode Henrik). — Nu först märkte man ett papper liggande på porträttet, och derpå stod skrifvet: Dortot ligger under porträttel. Nu tog man detta ut ur lådan, och tårarne glänste i de båda åldriges ögon: två stora guldstycken (hvartdera om 20 dollars) och flera smärre, jemte 3 diamanter, ibland hvilka en särdeles stor och vacker; bland dessa saker af värde befann sig afven ett bapper, som jag icke kunde taga så noga i skärskådande, men hvarpa jag tydligt läste uppgiften: 750 Å. Under obeskrislig rörelse och stum sällhet höllo de åldriga makarne hvarandra omfamnade, och jag aflägsnade mig från denna scen af lyckan.