Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1854, sida 1

GEORG BOGISLALS STAEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Slut fr. N:o 157.) Jag har användt mer än ett skäl att tvinga det från beslutet att i en obekant vrå af verlden gömma sitt okända lif; och hade icke moderskärlekens kraft varit den segrande, så ... — Och det är ni som vill urskulda er hos mig? — sade Sophia till Ingeborg. — År det icke jag som borde hafva allt af er att frukta? — Ni? — återtog Ingeborg. — Har jag icke nyss varit vittne till det rörande uppträde, som er godhet och fina känsla här beredt min make och min fader, har jag icke kastat en blick in i ert hjerta? Och ni skulle hafva något att frukta? Det ädla söker det ädla! Hur djupt har jag icke känt styrkan al denna mäktiga dragningskraft, och? — Hon fästade en blick på sin make som tycktes säga: Hur känner jag den icke än? Stael ville tala, men både Ingeborg och Sophia lade sitt finger på hans läppar. — Och skulle den icke låta känna sig äfven mellan våra hjertan? — sade Sophia. — Förträffliga qvinna! Hur värd kärlekens lycka! O, hvarför är jag annat än en bild i begges ert minne, er saknad? Ni skulle då älska mig, ni skulle vara lycklig och jag — afundsvärd. — Ni bör bättre än någon annan kunna inse huru ett hjerta kan fästa sig vid en man, sådan som er make; ni skall derför lika sannt som skonsamt se till de känslor, som jag icke vill söka förneka. Men endast det hjerta kan klaga sig olyck ligt genom kärleken, hvilket, då den flyr, känner sig ock bedraget på alla de egenskaper hvarmed det smyckade den älskade och beröfvadt förtroendet till alla stora och ädla känslors lif i denna enda. Mig har den deremot lemnat qvar aktningen, förtroendet, beundran och rättigheten till — vänskapen. Eller hur? Tillåter ni mig icke blifva er syster sedan er fader lofvat mig en faders kärlek? — Min och hans — sade Ingeborg och förde Sophia emot Stael, sedan hon först med henne omfamnat sin fader.