Debatten i öfverhuset d. 26 Juni. (Forts. och slut.) Lord Clanricarde förklarade, att, om ock premier ministern återtagit en del af sina yttranden den 19 dessa dock hade en vida större utsträckning, än til skrankorna af Adrianopel-fördraget, inom hvilka lor Aberdeen tycktes vilja intvinga sig. Det vore hufvud sakligen fråga om, huruvida grefve At rdeen kunde ta ga landets och parlamentets förtroend ianspråk, betral fande det nuvarande krigets förand. och fredsunder handlingarne. Han ville icke frånkän ia den ädle gref ven konseqvensen i hans politiska lif, men nu berod de det på, om de principer, efter hvilka han hittill handlat, icke satte honom ur stånd att vara kronan: förste rådgifvare under nuvarande krig. Den ädle gref ven har förut en gång påstått, att under alla de olik: ministerer, hvilka under de senaste 30 åren stått spetsen för regeringen, landets utländska politik vari ledd efter aldeles samma grundsatser. Detta nödga des han bestämdt bestrida. Då den ädle grefven ål 1828 var statssekreterare för utrikes angelägenheterna hade han visat sig såsom den ifrigaste och ihardiga ste förfäktare af alla godtycklighets-regeringar i Euro. pa, har i alla tider varit kejsarens af Ryssland förespråkare och vid hvarje tillfälle sträfvat emot er. kännandet af konstitutionella författnings-former i andra länder. Lord Aberdeen har åberopat sig derpå att han redan i December 1829, omedelbart efter det i September samma år osslutna tördraget i Adrianopel, i en till ryska hofvet stäld not uttalat sin fruktan för följderna af detta fördrag, och framlägger nu denna under så många år förhemligade not, för att vid densamma knyta råttsärdigandet för sitt förhållande nu. IIVad honom (lord Clanricarde) beträssade. brydde han sig mindre om denna not, än om de instruktioner, hvilka lord Aberdeen före fordragets afslutande tillsändt den brittiske agenten, ty om lord Aberdeen, enligt sin pligt, behörigen gjort sig underrättad om beskaffenbeten af ryska armen, som, knappt 10 00) man stark, anländt ull Adrianopel, så skulle han hafva affattat sina instruktioner så, att fördraget aldeles icke kunnat komma till stånd, och hade derigenom besparat sig yttringen om sin fruktan för följderna af det afslutade fördraget. Men huru dessa instruktioner varit beskaffade, kan man med säkerhet siuta af den omständigheten, att då såväl den då i Constantinopel besindtlige engelske gesandten, som ock de österrikiske och preussiske gesandterne, af Porten rådfrågades angående det af densamma kathegoriskt fordrade underskrifvandet af freden, så rådde de Porten att utan vidare omständigheter skrifva under. Hvad den at lord Aberdeen pri ade 25-åriga freden emellan Porten och Ryssland, som följde på Adrianopel-traktaten, beträffar, så förundrar det honom, att en brittisk minister kan våga kalla denna af intriger, öfvertag, ja, tillochmed militäriska infall utmärkta tidsrymd fredlig, och dertill en minister, som redan för 10 år seden personligen af Ryssland emottog förslag angående Turkiets delning. Men oafsedt Rysslands förhållande till Turkiet, så har lord Aberdeen alltid visat sig såsom ett lydigt verktyg åt de absolutistiska makterna på kontinenten. Bevisen derför lemna sakernas utgång i