Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1854, sida 3

har äfven denna funnit det, till trots af den grumliga källa, hvarutur den flutit. Men det: ta oaktadt, oaktadt Finlands lidanden kännas oss såsom våra egna, kunna vi ej erkänna anklagelsen mot England billig. Vi höra ej till dem, som gå tillbaka till gamla tider för att t. ex. anställa jemförelse med Ryssarnes härjningar på Sverges värnlösa kuster under den estore Crarens tid — vi anse nemligen civi lisationen hafva förändrat mycket sedan den tiden och tro knappast Ryssarne om att numera kunna handla på detta vis — men äfven från den närvarande folkrättens synpunkt, torde Engelsmännen svårligen kunnat halva handla annorlunda, än de gjort. Den omtvistade frågan härom har i Wäktaren erhållit en förtrafflig utredning, som synes oss kunna blifva bestämmande för omdömet, hvarföre vi här meddela densamma. Waktaren yttrar: eVi finna den harm och vrede emot Engelsmännen som nu uttalas öfver det lidande, som krigets hårda nödvändighet medfört, vida mera på sitt ställe, än det gyckel och öfvermod, hvarmed den finska pressen liksom velat utmana Engelsmännen att icke skona de finska städerna, innan de ännu känt beskaffenheten af den hemsökelse, hvartill de hade makten i sina händer. Då Ekenäs skonades, var man angelagen ati framställa saken så, som om motsatsen varit deras afsigt, ehuru denna afsigt för det tappra motståndets skull icke kunnat vinnas. Det minsta som kan sägas är att ett sådant språk åtminstone var oklokt, helst under krigiska tider ofta nog passioner mera än lugn besinning kunna bestämma händelserna. Vi vilja icke påstå att detta inverkat på Engelsmännens förfarande; de hafva heller icke velat bränna städerna, endast skeppen och skeppsvarfven med hvad dertill hörer hafva blifvit offer för förstörelsen. Skepp äro de farligaste af alla krigskontraband, emedan de kunna transportera alla de öfriga, och på skeppsvarfven byggas skepp: de hafva sålunda måst dela de förras öden. Häraf hafva många oskyldiga måst vidkännas svåra lidanden. Detta är ett ondt, som krigets nödvändighet medförer, och hvaröfver det är helt naturligt att den lidande klagar. Deltagande vinnes dock bäst om man icke i sin klagan går för långt och af harmen låter sig hänföras till sullkomligt orättvisa beskyllningar mot sin fiende. Allt som öfvergår måttet, förlorar på samma gång sitt intresse och slår öfver i det betydelselösa. När Heisingfors fidningar t. ex. påstå att sedan 130 år tillbaka Finland väl genomkämpat tre krig, men att det icke upplefvat en illbragd, som kunde jemforas med Engelsmännens bedrifter i Ul-åborg och Brahestad, på den grund att hvad förr skett skulle skett i stridens hetta och öfverilning, då deremot detta föröfvades med be rådt mod, så har genom sjelfva öfverdriften detta påstående föriorat all sin åsyftade verkan. Om påståendet skall vara allvarligt menadt, så undrar endast läsaren hur tidningens redaktör, som nyligen blifvit utnämnd till professor i Finlands historia, har kunnat erhålla en dylik plats med sådana insigter i sin vetenskap. Alla epitheter af mordbrännare, röfvare och plundrare, ehuru vi visserligen känna krigshärar som, i förra tider åtminstone, gjort sig förtjenta af dessa tillmälen, äro vid detta tillfälle icke de rätta uttrycken. Modbrännaren bränner i löndom; engelsmännen kunna icke beskyllas derföre. Röfvaren och plundraren tar med sig sitt rof, liksom för att visa att plundringsbegär icke varit den bestämmande orsaken till handlingssättet bränna engelsmännen upp de skepp, som de kunde bortföra som byte, häntydande liksom dermed på den högre nödvändighet, hvilken manade dem till deras hårda företag. Då ytterligare samma Helsingfors tidningar företrä desvis framhålla det lidande, som tillfogats enskilte, såsom medel att uppreta sinnena mot fienden, så är sådant visserligen en i krigstider vanlig företeelse; men vi skulle vilja varna nämnde tidningar att taga sig tillvara för att icke, genom att lägga allt för mycken vigt på detta enskiltas lidande, för hvilket i öfrigt här i landet finnes djupt deltagande, råka i motsägelse med sig sjeltva. Den ryska sjelfherrskarens för Finland så utomordentligt stora kärlek och valvi ja, hans för detta land i allmänhet så välsignelserika styrelse (som äfven enligt vår mening har både sin ljusoch skuggsida) har så mycket prisats och lofsjungits, att val ingen kan sorestalla sig tidningens mening vara att påstå, att icke de förluster, som nu drabbat de enskilte, skola dem af det allmänna ersättas. I tider, då mensklighetens sordingar gjort sig vida mindre gällande än nu, har sådant åtminstone i vårt land varit vanligt. Då sådant icke kunnat ske, har det varit derföre, att tillgångar saknats, icke derföre, att man förnekat grundsatsens riktighet. Ända ifrån Erik XIV:s tider hafva vi funnit denna statens mellankomst för alt afhjelpa de lidanden, som genom kriget tillfogats de senskilte. Onera och garder esterskänktes com