Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1854, sida 3

nen ha tillbakavisat svenska postjakten, som från Grisslehamn skulle gå öfver till Aland; svenska postkommunikationen med Finland måste derföre hädanefter ske öfver Haparanda. REA Red. har, besynnerligt nog ifrån England, emottagit följande vackra poem, hvilket dock förut varit synligt i en svensk tidning. Den första blodsdroppen. (Den 19 Maj 1854.) Nu flätar våren åter sin gröna blomsterkrans Och klär det vida Finland i dofter och i glans. Hvi kommen J från hafvet med våld och öfvermod, O främlingar, att släcka vår sköna vår med blod? J män af södern, veten J väl hvad våren är För dessa nordanländer, för dessa fjerran skär? Uppståndelsen och lifvet ur långa vintrars nöd! Och nu när lifvet randas, hvi bringen J oss död? — J Englands stolta söner! För det ert land är rikt Orh kallas hafvens drottning, i ära ingen likt, Tron J, att man ej älskar ett land, så armt, så hårdt, Så gömdt, så fjerran slutet i nordens is, som vårt? Så sen, för edra blickar nu bredes ut den strand, Den vårliga, den sköna, som är vårt fosterland! Förstån J, bafvets söner, välan, förstån J än, Hur man en straud kan älska, hur man kan dö för den ? O, vi ha vetat fordom hvad kriget innebar! I hela vida Finland en enda fläck ej var, Der ej vårt blod har flutit och ej vär aska ströts Af hjertan, som förblödde, och hyddor, som förödts. Men det är länge sedan, vi hade ren det glömt; Sein dess ha många vårar de sordna grafvar gömt I blommor och försoning, och i den nya tid Ha nya hjertan vuxit i nya hyddors frid. Nu är han spilld ånyo, den första droppe blod På vära fäders grafvar och der vär vagga stod! Nu kastas vi tillbaka allt i den gamla lek — Så skola vi ej svika hvad fordom ingen svek. Brittanien vi prisat för bragd och dygd och flit; Trafalgar, Navarino genljödo ända hit, Kristallpalatsets under och Shakespeares jättesjäl Och heiga biblars gåfvor — vi mivnas det så väll Men, söner af det gamla, det stolta Albion, När, till Profetens ära och kristne bröders hån, Emot Europas kornbod, som ofta mättat er, J slungat brand och dödar — det prise vi ej mer! Och när er flotta, rustad emot all verldsens makt, Nedålåtit sig att hetsa i obarmhertig jagt En värnlös handelsslagga, som ingen fara sport, Män af det rika England, det var ej ädelt gjordt! Och när, korsarer like, J trängden i vår bygd, Alt taga utan miskund, i sjelfva hamnens skygd, Af vår förstörda handel en ringa återstod, Då spilldes han ånyo, den första droppe blod! Då spilldes han ånyo! Och Gud allena ser Hvad denna första droppe skall kosta oss och er! Det var ej vi, som börjat den olycksdigra strid, Och blodat vårens skönhet och stört dess helga frid. Vi värna våra kuster, och för vårt land vi slåss, Och tyngden af en blodskuld, den faller ej på oss, Och politikens trassel, Europa, Muhamed, Allt, allt ha vi förgätit, ty nu är Fiuland med! Och derför, män af södren, hvarhelst i våra skär, Åa edra flottor landa, slår samma hjerta här, Det gamla finska hjertat, för Gud och fosterland, I trohet för vår pligt, och med vapen i vår hand! Z. Topelius. Dessa Topelii verser äro vackra och fosterländska samt röja icke den underdånighet, som man hade väntat af den genom kejserlig nåd pydenade professorn. — Likasom hvarje klagan ifrån det gamla systerlandet finner den djupaste genklang i det svenska folkets bröst, så