Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1854, sida 1

Skiljande från rikets grundlagar. Det första, angåcnde underyräfrandet af religionens helgd, föranleder oss att vända våra blickar tillbaka på en ej mycket aflagsen period inom svenska historien, nemligen tiden efter 1780, då, såsom bekant är, Gustaf HI ganska strängt inskränkte tryckfriheten. — Äfven den sixaste idå om religtonens närvarande förfall mäktar ej bevisa, att dess helgd då var större, än den är under det omskrikna vu — tvärtom! Den inom vår kyrka mångenstädes visade benägenheten till öfvergång eller, som det kallas, affall ull annan troslära från den allena saliggörande lutherskas, hvilket möjligen af en och annan han anses såsom brist på religionens helignållande, är ingalunda frammanad af den periodiska pressen, utan synes tält eckelt vara ett af tidens allmänna kraf på tilllredsställelse så inom andans som det praktiska lifvets verld framkalladt fenomen, hvilket dessutom under tiycktvångstider i fordna dagar ingalunda varit mera sällsynt an i vår tid. Det vore öfver derna punkt visserligen oändligt mycket att säga, men deita lilla må vara nog, och vi öfverzå tll det andra påståendet om den fara för samhallets bestand, som tryckfrihetens urartande skulle medföra. Denna kan vara tafaldig: endast gätla en formförändring eller ock en ren omstörtning. Att farhågan for afven den ringaste ändring eller omst töpning af det gamla, goda, beprölvade och bestående, är stor hos dessa kämpar för aterförandet af en försvunnen tid, hvilka Astbl. kallar alvarsamma statsmänk, är allom väl bekant, och är det fraga om att befrämja detta af pressens majoritet motarbetade stillastaende eller bedtånd, så kan det ej få galla för annat än ett fåviskt strafvande i en ren tyrannisk anda att fängsla den framåtgående tidsandan, i hvilken gestalt som helst den än ma uppträda. Pastaendet äter om en genom pressen foranledd omstörtning. en revolution, är en kåringsaga, Som vittnar om en forskrämd indilining. en spökrädsla midt på ljusa dagen. Det är just genom en fri och sansad, men oförfärad press, som revolutioner göras öfverhödiga, så vida, nemligen, vederbörande akta på den sjelsstandiga pressens varningar. Hade en sådan press funnits före 1809, så hade san nolikt icke de handelser ioträffat, som gjurde det årets dtatsvalsming onndgånglig. Nagra få osörnustiga skrikbalsar, sc:n mana till uppror, ut: illla ingenting. Moa vet, att ljud icke förnimmes i lufttomt rum, och unselär likadan är den verkan, som åstadkommes af dem, hvilka i öppna eller förtäckta ordalag fora våldets ta lan. Vi vilja ej inlata oss i undersökning, hvarföre de högmögende ansett sig hafva sådant att be efsara, utan yttra helt enkelt den förmodan, att deras sarhåga förklaras af den fullkomiigaste obekantskap med svenska folkets lynne, hvartill nörer att icke förr än i högsta nöden tillgripa våldsamma medel för skyddandet af sin frihet och sjellständighet. Vi komma nu till det tredje och sista påståendet, att tryckfrivetea hotar att undergrafva det enskilda lifvets trefuad. Den, som aldrig så litet följt tidningslitteraturen, serdeles den Stockholmska, har utan tvifvel markt, hvilka ingrepp göras inom det enskilda lifvets fridiysta krews af en del tidningar, som bitit huvudet af skammen. Detta ogilla vi på det högsta såsom både orätt och onyttigt; ty, om ock det ofrentliga bränmärkandet stundom träffar välförtjent, så verkar det likväl sällan något godt, vanligast blott förarsride hus den särade, grin och skadeglädje hos den tanklösa och okunniga massan. Skottet träffar dessutom icke den felaktige allena, utan äfven de oskyldiga, som med honom stå i en närmare förbindelse. Men skådad från en annan sida, ar saken alldeles icke så farlig, som den gifves sken af att vara. Den angripne eger ju, om han kan och gitter, tillfälle att rättfärdiga sig och yrka ansvar å belackaren, hvilket, enligt senare tiders erfarenhet, ofta nog träffar bakdantaren med centnerstyngd. Det är väl sannt, att dylika beskyllningar kunna genom framställningssättet göras nästan oåtkomliga; men den, som vill begagna sig af detta lömska konstgrepp. skall äfven, till trots för de strängaste band, alltid finna utvägar att kringgå lagen. Med ett ord: vi anse tryckfrihetsförordningens uteslutande från antalet af rikets grundlagar, om detta läte sig göra, såsom den största olycka för nationen. Att denna förordning i vissa afseenden undergår en förändring på sätt, som andra grundlagsförändringar åstadkommas, med betänksamhet och utan öfverraskning, deremot hafve vi intet att erinra. Men man mä noga akta sig att undanröja dess egenskap af grund—— —— . Prinsen kan visserligen vara — Det som lisssörstå dess ära och väl, — Herr öfv karne. le väl Lillje lemnas i sticket, — Bed Gud och tapperhet han känner? — Hvad? . vara okunnig om den begarda, mina frågor? Fö vad tvenne sådane män som ni — Jag först den? N. hah: