Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1854, sida 1

— Det som min Ingeborg bjndit mig — fylla min pligt. — Herr öfverste, ni har bestämdt ett stort förslag i tankarne. — Bed Gud för dess framgång. — Hvad? ... Dock, så när hade jag gått för långt med mina frågor? Förlåt mig det! — Jag förstår. Ni önskar veta det? i oo Nej, behåll er hemlighet. Jag vill icke framtvinga den om ni icke finner mig den värd. — Hederlige vän! Hvilken hemlighet skall jag väl fördölja för er! Vet då att jag ändtligen efter mycket motstånd, och sedan jag förbundit mig att af egna medel ersätta förlusten, om de skulle gå förlorade, lyckats få fyra kanoner till min disposition. Ni känner trakten och vet att mellan Elfsborg och HiSingön ligger den lilla klippiga Aspholmen. Från denna har den djersve Thordenskjold uppkastat ett batteri; och bakom densamma ligger han med sin flotta, framsändande sina kanonpråmar att allyra sina skott mot fästningen och sedan draga sig tillbaka i skygdet af holmens berg. Så ligger han sjelf säker för fästningens skott under det han oupphörligen kan beskjuta den. Nu har jag gilvit befallning att i natt föra mina kanoner ut till det, gent emot Aspholmen på Hisingön belägna Arendahl; och derifrån vill jag i dagningen helsa Thordenskjöld ett godmorgon, hvarvid jag vill se, om han ej skall skrämmas ur sitt säkra kryphål och nödgas lemna oss i fred för alla förnyade försök. — Låt mig få omfamna er, öfverste, och säga er att Sverige hvarken behöfver frukta envälde eller mångvalde så länge det eger män med sådane hjertan. När hvar och en, såsom ni, lärt sig att ge äran och pligtkänslan högsta makten öfver sitt eget handlingssätt, är det adlaste och starkast bestående välde grundadt öfver Svea land och Svea folk, och den bäste ande gjuten i dess lif. Gud beskydde er, min öfverste, och gilve sin tramgäng åt ett så akta manligt grepp: