Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1854, sida 2

väl icke sträcka sin verksamhet derhän att vilja utöf va någon slags kontroll öfver den kejserliga armåen. Art. 4. Det kejserliga österrikiska hofvet förbinder sig dessutom att icke med det kejserliga ryska hofvet ingå i någon slags förlikningsplan, som ej har till utgångspunkt II. M. sultanens suveräna rättigheter och hans rikes integritet. Art. När ändamålet med denna öfverenskommelse ernålis genom ett fredsslut emellan den höga Porten och ryska hofvet, tage H. M. kejsaren af Österrike genast sina mått och steg för att inom kortaste tid draga sina trupper tillbaka ur surstendömena. De närmare omständigheterna vid österrikiska truppernas återtåg utgöre föremål för en särskild öfverenskommelse med den höga Porten. Art. 6. Österrikiska regeringen tillförser sig att myndigheterna i de tillfälligtvis af de kejserliga trupperna besatta länderna skola befordra och underlätta så väl deras marsch, logering eller kampering, som ock deras proviantering, souragering och kommunikationer. Osterrikiska regeringen tillförser sig likaledes att hvarje af tjenstens behof föreskrifven begäran, som Österrikiska befälet ställer antingen till ottomaniska styrelsen genom kejserliga sändebudet i Konstantinopel, eller direkte till lokalmyudigheterna, varder uppfyld, med mindre vigtigare skäl göra den overkställbar. Det förstås af sig sjelft att befälhafvarne öfver den kejserliga armeen skola vaka öfver att den strängaste manstukt iakttages af deras trupper och respektera och låta respektera offentlig och enskild egendom älvensom landets lagar, religion och seder. Årt. 7. Denna öfverenskommelse skall ratificeras och ratisikationerna utvexlas i Wien inom 4 veckor eller förr om så Ske kan, räknadt från den dag då öfverenskommelsen undertecknas. Till yttermera visso hafva de båda fullmäktige undertecknat den och försett den med sina sigill. Bayadjii Kuri d. 14 Juni 1854. Såsom man finner äro Österrikes åtaganden emot. Turkiet i denna öfverenskommelse på långt när icke af samma vigt och betydenhet som de förpligtelser vestmakterna iklädt sig genom trippelalliansen. Österrikiska hofvet begränsar sin verksamhet. Engelska oppositions bladen uttrycka sin förundran derofver, huru man kan tillåta Österrike att genom Donau furstendömenas besättande betäcka ryggen på den retirerande ryska armen! Den 20 Juni hade man i Konstantinopel underrättelser från Silistria af den 15. De omförmäla ännu icke belägringens upphäfvande, men framställa Ryssarnes belägenhet som ganska kinkig till följe af Donaus plötsliga stigande. Man antog, att Omer Pascha, som uppbrutit med sin armå från Schumla för att undsätta Silistria, skulle stöta på fienden den 22 och man väntade en afgörande batalj vid denna tid. Men, såsom bekant är, hafva Ryssarne då, till följe af emottagna order, begynt sitt återtåg öfver Donau och öfverenskommelsen med Österrike hindrar väl Omer Pascha från att följa dem på venstra stranden. Samma underrättelser från Silistria af d. 15 förmäla, att fästningen nyss erhållit en förstärkning af 5000 man, tillförd af Beiram Pascha, som sjelf med en trupp af 2 å 3000 man derefter retirerat i de närliggande skogarne, hvarifrån han mycket oroade de belagrande. INGLAND. Såsom lord John Russels förklaring beträffande Rysslands svar på Österrikes uppsordring återgilvits i l Indep. Belge, går den derpå ut, att regeringen icke emottagit någon officiel underrättelse om ezarens antagande af Osterrikes ultimatum. I samma möte fäste hr Milner Gibson husets uppmärksamhet vid amiral Piumridges förfarande i Uleåborg och Brabestad och besvärade sig deröfver, att enskilt egendom blifvit förstörd samt påstod, att flottans manskap onödigtvis blottstälts i strider, som icke kunde lända England till någon fördel. Sjöministern Sir J. Graham rättfärdigade hvad som skett. De uppbrända artiklarne voro krigskontraband. Det besal och manskap. som användts vid dessa expeditioner, hade gjort sin skyldighet och det var beklagligt, att deras första belöning bestod i att angripas i parlamentet. Sedan fåste lord Dardley Stuart husets uppmärksamhet på de senaste förändringarne i ministeren och uttryckte sin förvåning derölver, att lord Palmerston ej blilvit krigsminister. (Starkt bifall.) Enligt hans mening hade ministeren mistat landets förtroende. Den ädle lordens utfall ledde dock icke till någon vidare påföljd. Ministeren synes imellertid stå på ganska svaga fötter. Den ligger under i den ena voteringen efter den andra, visserligen icke i några s. k. kabinettsfrågor, ty då hade den för länge sedan måst stryka på foten, men likafullt ofta i ganska vigtiga angelägenheter. Sjelfva lord Palmerston har lidit en dekonfityr. Han hade nemligen såsom inrikesminister föraclaoit an hill cam afeåo att lägga i ragarin.