Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1854, sida 1

— Som min hustru? — upprepade Stael och förmörkades ännu mera. — Ja, som hon; ty jag känner ingen mer så god, att jag vid henne kan likna fröken Sophia. — Hvilken jemförelse! — suckade Stael. — Nej, ingen kan likna henne! Man säger väl att af narrar och barn får man höra sanningen, men hur mycket oftare dårskaper? Och med dessa ord vände han sig för denna gängen ifrån flickan; men han behöll dock ej något varaktigt missnöje mot henne. Vintren förgick, och våren 1718 var inne. Liksom bien i sina kupor, började nu också regementerna att röra på sig, och planerna mot Norge att sysselsätta krigarnes uppmärksamhet. Då nedkom Stael en morgon, tvertemot sin vana, med Hvsing till frukostbordet, och tillkännagaf att han ämnade afresa samma dag. — Alla sågo på honom med stora ögon, och grefvinnan frågade honom temligen förundrad: — Är detta ert allvar? — Ni må väl fråga det, min grefvinna! Men så är det verkligen. oo — Ni är sjuk, min öfverste, och skall icke kunna uthärda strapaserna af saltlifvet. Ni vet att vår konung icke sparar sina män. Gif er först ro att tillfriskna och insinn er sedan vid armen. — Jag har nog länge legat här oduglig och eländig; ett bedröfligt föremål för er godhet, men ni skall icke hafva låtit den faila på en otacksam. Jag vill derför, innan jag känner mig tryckt af känslan att ovärdigt hafva begagnat den, kunna betyga er det dyrbara minne jag deraf alltid skall bibehålla. Den gamla grefvinnan, som var lika ofvertygad om att det var hela verldens ovilkorliga förbindelse att rätta sig efter hennes råd som välment i djupet af sitt hjerta, invände emellertid: — Ni hör af mig, min öfverste, att ni är för svag att stå ut med några marcher och fatiger. Jag tillåter er derför icke utsätta er derför. Ni qvarstannar här tills ni hunnit repa er. Här skall ingenting fattas er. — (Forts.)