talm. Svartling och förre talm. Nils Persson och NJqvist voro för den nedsättning som K. M:t föreslagit, och med dem förenade sig slutligen också Matts Persson. Under denna öfverläggning talade Matts Persson för bibebållandet af den högre tullen såsom behöslig för norrländningarne; men Sandberg från Westerbotten förklarade att för de norra trakternas skull må man gerna göra veden tullfri till införsel. Ola Månsson påpekade också huru det stod i strid emot Matts Perssons eljest drifna satser att förorda den högre tullen på ved, då han talat för nedsättning af tullen på de flesta andra jordens och landtbrukets alster, och erinrade att Svartling motionerat att ångfartygen måtte förbjudas begagna ved till bränsle för att skogarne skulle bli besparade, under det han nu emotsatte sig tullfri införsel af varan, hvilket naturligtvis skulle lända till de svenska skogarnes besparing. Man biföll de tullsatser som K. M:t föreslagit för ved, och Ola Månsson, Bengt Gudmundsson samt David Andersson reserverade sig. Tågvirke, nytt, n. v. t. pr 1408. 24 sk., utsk. 16 sk. — Bifölls. Ull: n. v. t. upptager ,okammad eller kammad, grof Jutsk och Irländsk eller annan härmed jemförligk 2 sk. pr tå. samt ,all annans 6 sk. — Utsk:t föreslår: Ull, alla slag, pr ÅÅ 2 sk., med upphörande af införselrättens inskränkning till vissa städer. Bifölls i tre stånd. — Endast Borgareståndet beslöt tullfrihet. I Presteståndet uppstod en diskussion, som börjades af prosten Wåhlander med förklaring, det en förvillelse låg i föreställningen att de inhemska yllefabrikerna beskattat det öfriga landet. Under det skydd de njutit hafva dessa sabrikater förbättrats och ställningen skulle hafva varit bättre i fall kontrollerna kunnat vara strängare. Det svenska klädet kostar ej mer än det utländska, om man tager i betraktande de högre transportkostnader detsamma är underkastadt, och är i godhet den utländska varan ej underlägset. Utländska kläden finnas visser igen som äro billigare, men de äro äfven betydligt sämre; dock hoppades talaren att man ej skall tvinga våra fabrikanter att handla på samma sätt som de utländska. Då jag ej hyser de mig påförda åsigterna, att förbud och höga tullar skola vara industriens enda värn, motsätter jag mig ej upphäsvandet af införselförbudet af utländska aläden, men yrkar, för att gifva yllesabrikanterna någon ersättning, tullfri införsel af ull. — Prosten Almqvist: Då man ej längre kan få njuta af det vitsordade förbudssystemet, hvilket man beklagar ej handhaf vits nog strängt, då allting skulle varit så bra, vill man bereda klädesfabriksintresset genom tullfri införsel af ull så stora fördelar som möjligt. Den föreslagna tullen å ull fördyrar ej en aln kläde med mer än 4 sk. och införseltullen å kläde utgör I rdr 24 sk. per aln. Enligt hvad jag förut yttrat, anser jag den föreslagna ulltullen nästan för låg, och kan sålunda ej gå in på dess borttagande. — Prosten P. C. Arosenius motsatte sig tullfri införsel af ull för den stora menighetens skull, som lefver af ullberedning; ty då en nedsättning af tullen skulle inverka ofördelaktigt på ullproducenten, komme den äfven att utsträcka sig till arbetstagaren, hvars aflöning alltid minskas i samma proportion som arbetsgifvarens vinst å den tillverkade varan blifver mindre. — Hofpredikanten Hasselroth ville hafva ullen tullfri. I ett land med så härdt klimat som vårt, behöfves mera kläder af ull än af andra tyger, och då den stora allmänheten måste köpa sig sina kläder, samt ulltillgångarne ej äro tillräckliga för sjelfva landtmannen, kan det ej vara någon fara för ullproducenten. Af den finare ullen har nästan lika mycket blifvit utfördt som infördt, och jag tror att yllefabrikanten, genom den större stadga hans näring härigenom vunne. skulle hafva fördel, liksom den större allmänheten, genom att få en behoslig vara för ett skapligt pris. Ifrågavarande tullsats å ull är för de gröfre kläden, som mest förbrukas, detsamma som förbud. Vid votering bifölls utskottets framställning med 27 röster mot 6, som voro för tullfri införsel. I Bondeständet uppträdde förre talman Nils Persson mot utskottets förslag. Hans åsigt var att det visst kunde medföra svårigheter för tjenstemännen att be dömma om sammanblandad ull hörde hufvudsakligen till gröfre eller finare slaget, men omöjligt borde det åtminstone icke vara att skilja fin ull från gros. Det vore emellertid orimligt att fin ull, som produceras vid schäferier, som blifvit anlagda med stor kostnad och behöfva skyddstull, skall få införas för samma läga tull som den grofva ullen, helst sådant blott vore en lättnad för de förmögnare klasserna, som förbruka de fina ylleväsnaderna, under det den grofva ullen, som mest förbrukas af de ringare klasserna, skulle fortfarande båra den gamla tullen. Han föreslog 4 sk. för fin ull. Åtskillige instämde med förre talmannen. Nyqvist erinrade att de finare racesår som införskrifvits småningom försämrats, så att för schäferiernas bestånd och fårafvelns fortfarande förbåttring allljemt nya racedjur måste införskrifvas, om man ej vill låta de förädlade hjordarne åter förfalla. Sådant syves bevittna, att den sinare ullproduktiooen ej är för vårt land en naturlig näring, hvarföre det icke heller är värdt att försöka hålla den uppe genom höga tullar, helst när, som här, oreda uppstår och svårighet förefinnes att bedömma om varan hör under högre eller lägre tullsats. Anders Persson från Örebro län utvecklade utskottets skäl i fråga om svårigheten att bedöma till hvilken tullsats varan vore hanförlig, och hvilket också förmodligen vållat, att en stor mängd ull, som bordt erlägga 6 sk. i tull, inkommit såsom grof för 2 sk. Detta talade för införande af lika hög tull för alla slag. Då man dessutom nu afser au borttaza förbudet för införsel af kläde och åsätta det färdiga fabrikatet lämplig införseltull, så borde klädesfabrikanterna anses hafva skäl för sitt anspråk, att tullen å råämnet nedsättes. Nils Nilsson från Wermland delade förre talman:en åsigter och erinrade, att om också en del af den ull, som borde förtullas med 6 sk., inkommer tör 2 sk., så har staten derpå icke förlorat mera än den skulle göra om utskottets förslag bifölls. Deremot skulle den förlora än ytterligare 27,000 rdr om all den fina ullen finge inkomma för 2 sk. tull. Erik Ersson från Dalarne instämde. Petter Classon, Rudberg och Petter Jönsson voro af samma mening som Nils Persson. Vice talmannen Svartling fruktade att förbudet för klädesinförseln blir upphäfdt och med anledning deraf förordar han bifall. Petter Mårtensson, Anders Persson från Östergötbland, Sandberg och Carl Olsson instämde. Bengt Gudmundsson uppgaf sig hafva erfarenhet, att ull-afkastningen småningom blir sämre vid de schäferier, som grundlagts med beräkning nå race