GEORG BOGISLAUS STÄÅEL v. HOLSTEIN, Romantiserad teckning. (Svenskt original.) Ä (Forts. fr. N:o 151.) — Död, — utbrast Stael och vacklade lik pelarn, som af ett jordskalf rubbas ur sin jemnvigt. — Min Ingeborg död! Ni har emottagit hennes sista suck; ni har hört hennes läppar för sista gången upprepa mitt namn? Hon tänkte på mig i döden? Säg, säg! Jag eger styrka att höra allt! — Och han sjönk halfqväfd af snyftningar ned på en stol. — Iy varr, kan jag icke en gång bringa er denna sista tröst. — Huru? — Jag såg henne icke under hennes sista sjukdom. Den lärer varit kort. Hon dog hastigt. — För kort för att vänskapen skulle hinna till hennes sida? Hysing, det är icke möjligt! Någonting ligger derunder. — Nej, vid Gud! Jag var sjelf sjuk under de dagarne och derigenom hindrad. Men Du Rietz lärer varit hos henne; han har mottagit hennes sista suck; jag har sjelf sett den graf han beredt henne, och läst den enkla skriften han ristat derå: Här hvilar en svensk makas hjerta, som brustit af kärlek och smärta. Vi vilja icke försöka skildra Staels smärta, liksom det torde vara öfverslödigt säga det hans plats vid bordet förblef tom för aftonen. I stället att dit återvända, fördes han af Hysing till det rum, som en betjent visade vara tillredt för honom och der en säng äfven blef bäddad för Hysing. Här, i ensamheten med sin vän och sin smärta, begärde han att få veta allt, intill den minsta omständighet, som Hysing hade sig bekant om hans maka. Detta var, såsom vi nyss sagt, ej mycket; men han berättade hvad vi redan känna om förändringen i fångarnes hårda dom, samt det straff som de olyckliga deltagarne i Ruhlska rymningsförsöket måste undergå jemte Du Rietys benådning m. m. — Min smärtsamma befattning hos de dömde under deras sista stunder, deras afsked på exekutionsplatsen och åsynen af det ädla mod, hvarmed de gingo döden till möte, — fortfor