Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1854, sida 1

nvad som angick Tyskland, men man gaf vid samma id H:s Maj:ts regering en afskrist af arukeln. Denna bifogade artikel bestämde, att Österrike och Preussen skulle begära, att Ryssland skulle upphöra med alla krigiska företag på turkisk botten; att man skulle begära ett bestämdt svar på denna punkt, och att, om svaret icke blefve fullkomligt lugnande och tillsredsställande för de tvenne makterna, Preussen skulle förpligta sig att hålla sin arme färdig att operera i förening med Österrike, och om furstendömena blefve angripna, skulle både Österrike och Preussen uppträda offemsivt. I början af denna månad sände österrikiska regeringen en sådan uppfordran till St. Petersburg. Förutseende att svaret skulle blifva ogynsamt, föreslog den österrikiska regeringen, sedan den rådgjort med H:s Maj:ts regering och med kejsaren af Frankrike, att sluta en öfverenskommelse med Porten, till följe af hvilken turkiska trupper skulle hafva tillåtelse att besätta furstendömena, så länge det var nödvändigt. Österrike meddelade den engelska och franska regeringen sitt beslut att, huru mycket man än måtte önska dess hjelp, icke utan sultanens gisna samtycke låta en enda österrikisk soldat beträda turkisk botten. Samtidigt ställde Österrike till Portens förfogande så mycket trupper, som kunde fordras för upprorets dämpande i Montenegro. Det tillät äfven sina örlogsfartyg samverka med våra att qväfva upproret i Grekland. Och, Mylords! jag tror, att den österrikiska armåen, fullständigt organiserad och utrustad till aktiv tjenst, i slutet af denna eller början af nästa månad, skall belöpa sig till omkring 300,000 man. Under dessa omständigheter tror jag, Mylords! att vi kunna bysa någon tillit till Österrikes försäkringar, samt att dess mål och åsigter äro desamma som våra egna, så att vi alltid skola finna det beredvilligt att främja dem. Jag kan icke heller tro, att, efter den kännedom Osterrike nu har om Rysslands politik, och efter sin ersarenhet om rysk vänskap — att efter de stora utgilter det haft och den stora risk, för hvilken det kunde vara utsatt — säger jag, att jag icke kan tro hvad den ädle och lärde lorden nästan tycks vilja bevisa, att det skulle taga sitt eget intresse och sin värdighet så litet i betraktande och sluta en sådan fred, som den ädle och lärde lorden häntydt på (Hör, hör!), som endast skulle blifva ett kort och oärligt vapenstillestånd (Hör, hör!) och som England icke kunde deltaga uti (Starkt bifall) — en fred, som icke kunde erbjuda Österrike någon garanti för framtiden, utan helt och hållet skulle öfverlemna det åt Rysslands godtsinnande, och för evigt underkasta Europa denna makts skadliga inflytande och herrsklystna politik (Hör, hör!). Min ädle och lärde vån har fragat under hvilka vilkor en fred med Ryssland skulle kunna tillvägabringas. Mylords! jag kan, lika litet som min ådle och lärde van, omöjligen säga, på hvilka vilkor fred kan erhalhållas. Det får bero på krigets utgång. Men om jag nu visste, Mylords, på hvilka vilkor vi skulle kunna sluta fred — om Jag sade, att vi endast skulle antaga de vilkor, till hvilka den adle och lärde lorden sjelf skulle samtycka — så försäkrar jag Ers Herrligheter, att det vore det oförnuftigaste jag kunde göra (Hör, hör!). Men det veta vi, att Rysslands politik, och den makt det hittills haft att utföra den, har varit och är farlig för Europas fred och välstånd, och att båda äro fiender till allt framåtskridande, all civilisation. Vi veta också, att det mäste vara Europas mål och intresse, alt lörminska denna makt och att gifva dess politik en stöt. Vi veta, att vi nu hafva så stora och verksamma medel att göra detta, samt att tillfället är så underbart gynsamt, att vi förgafves kunna hoppas på dess aterkomst, om vi icke nu begagna det (Bifall). Hela Europa skall icke utarmas, stora intressen ORT SETS RER AAA