Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1854, sida 1

-UDU —f———— —— ——— — — — han tillskrifvit sin hustru, och under den smärta som ovisshe ten om hennes öde förorsakade honom, fann han sin enda tröst! i de pligter saderneslandet påkallade och de sysselsättningar de gåfvo honom. Så, visserligen betungad af oro och smärta, men dock icke öfvergilven af hoppet, befann sig Stael hösten och vintren 1717 med sitt regemente i Skåne, der Carl sammandragit flera regementen, för att vara till hands mot Danskarne, som då hotade med anfall i denna provins. Han låg i trakten af Christianstad, och var julastonen, med en stor del af sina officerare, bjuden att äta gröten på Aruslöf. Här bodde på den tiden en gammal grefvinna Bonde, stor i ättartal, liksom i rikedomar, emedan hon var dotterdotter af konung Christian den fjerde och hans andra gemål Christina Munk, och icke räknade mindre än trenne då regerande konungar med sig beslägtade. Enka, barnlös och ensam, hade hon hos sig upptagit och till lensam arfvinge utsett sin systerdotter, fröken Sophia Ridderskantz, hvars skönhet och tjusande alskvärdhet långt mer än den stora förmögenhet som grefvinnans testamente tillforsäkrade henne, tillvann henne alla hjertan och kallade en svärm af tillbedjare i hennes spår. I detta, vi vilja nästan säga, lilla hof, i anseende till den ceremonie, den fina takt och yppighet, som den gamla grefvinnan vidhöll i sitt hus, se vi Stael, vid aftonmåltiden julaftonen, midt emellan henne och den tjuguåriga vackra arftagerskan, vid det af valsagnad och silfverkärl dignande bordet, ett mål för alla de yngre osslcerarnes afund, och just färdig att tömma sitt glas till fröken Sophias ära, då en betjent inträdde och förkunnade honom att en julgåfva var honom tillsänd från konungen. I — Ifrån konungen! — sade den gamla gresvinnan med mycken vördnad, hvarvid det såg preicst ut som bugten på hennes näsa höjt sig en linie. — Konungens bud bryter lagets helgd, och ni eger frihet att lemna mitt bord för att mottaga den kungliga gåfvan; så vida det icke annars kan ske här på ler plats — tillade hon — Konungens presenter kunna svårligen vara af annan beskaffenhet än att de kunna presenteras der — En sullmakt2 Vi skola kanske mista vår chef — hviIskade officerarne med mulnade pannor sig emellan. — En värja eller något annat dyrbart vapen — gissade fröken Sophia. Nyfikenheten grep temligen starkt alla sinnen. Betjenten fich