Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1854, sida 1

möjligt sörmoda att komma i transaktioner med en så ådel herre. — Hur stor är er fordran? Till större delen torde jag kunna godtgöra er den, ur den kassa jag medför. — Ingen brådska, jag försäkrar! Hedern att hafva med ers durchlaucht att göra, anser jag så stor, att jag ber skulden må få innestå tills jag återkommer till Moskau. — Ovisst om jag vid samma tid befinner mig der qvar. — När det faller er lägligt, kan ni i annat fall skicka penningarne till min bror på mitt kontor, som qvitterar. Ni finner Ebermans bod i huset n:o ... — gatan — — — Och summan? — Jag minnes icke så noga och vill icke bedraga er. Min bror känner allarerna lika väl som jag. Jag skall ge honom i order att visa er böckerna, och icke begära mera än en ganska måttlig procent af er. — Låtom oss nu räkna nipperna. — Bagatell! ers durchlaucht. Ni förolämpar mig om ni kunde förutsätta, att jag skulle hysa misstro mot er! — Hvad! Skulle det finnas så mycken heder hos en köpman? — Då en köpman har den hedern att uppgöra en affår med en sådan hederlig herre. Men det kör! Det är er vagn förmodligen, som blifvit lagad. Tillåt mig få lemna asken i edra händer I Och han framtog den och räckte den i mörkret till Tschammer. Då Tschammer lemnat rummet, sprang Stael upp från sin säng. Ä — Store Gud! — sade han vid sig sjelf — Ar det möjligt att jag kunnat låna mig till så mycken förställning? Är det måjligt att jag kunnat ge min röst och mina ord så mycken säkerhet och sammanhang att de ej vittnat emot mig? Hade han kunnat se mig, skulle jag hafva varit förlorad. Uu! Jag ryser för mig sjelf, och dock, jag tackar Gud! — — — Han hade icke tid att länge öfverlemna sig åt sina tankar, ty han förstod att hans flykt ej länge härefter skulle kunna blifva dold för Tschammer och att försigtigheten bjöd honom skynda undan så fort som möjligt. Han väckte derför sin sofvande kamrat, trots all den möda det fordrade, och uppmanade honom att) genast gifva sig af.