Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1854, sida 1

Räddningsanstalt för brottslingar i London. Ur Illustrated News, N:o 665, hemta vi följande berättelse om en för menskligheten välgörande anstalt, som tillika vittnar om hvad en man med ädel vilja och med understöd af personer, som med förmåga att gagna förena en sann menniskokärlek, kan uträtta. Det är ett lärorikt och manande föredöme. Det var för omkring 14 år sedan, då hr Nash, för närvarande föreståndare och korresponderande sekreterare för ofvannämnde räddningsanstalt, först egnade sin uppmärksamhet åt tillståndet hos vårt lands förbrytare. Efter en mycket noga granskning öfvertygades han att dessa, i otaliga fall, hellre hade låtit sig förledas att bryta emot lagen genom händelsernas yttre påtryckning, än genom en inre böjelse för det onda. Hans uppmärksamhet togs i synnerhet i anspråk utaf dem, hvilka redan sutit i fängelse, och hvilkas sinnelag och ställning i lifvet trefalt försämrats genom fångenskapen. I de flesta fallen är den frigilne arrestanten, som utstått tiden för sitt fängelsestraff, utan vanner och utan medel att skalla sig ett uppehalle. Har han vänner, så ega de vanligen ej tillräckligt inflytande att kunna hjelpa honom fram; äro de deremot inflytelserika, så väl som aktningsvärda personer, så känna de sig för det mesta vanhedrade utaf hans förbrytelser, och öfverlemna honom till dessas följder. Så händer det att den lössläppte fången åter uppsöker sina fordna dåliga kamrater och inviges ytterligare i laster och brott. Ofta gör han försök till båttring, men kan sällan försätta sig i en ställning, som kunde framhjelpa honom i sina bättringsförsök. Hans goda namn är förloradt, och utan hedrande betyg kan han icke skaffa sig en ärlig syssia. Hr Nash är icke ibland de theoretiker, hvilka i studerkammaren uttanka planer till mensklighetens forkofran, men ofverlemna åt publiken deras utförande; hans välgörenhet är mera praktisk än theoretisk. Han kunde icke skrifva och hålla tal, då han såg sina medmenniskor svälta ihjäl, eller då deras ställning i lifvet försämrades i det yttersta, och utsigten för deras framtid blef mörk och utan hopp om bältring. Han uttänkte en plan och satte den straxt i verkställighet, genom öppnandet af ett räddningshem för karlar, som blifvit utsläpte från fängelserna. Detta stiftades år 1848 och var det första i sitt slag, så väl i detta land som på kontinenten, det första åtminstone, hvarom vi hafva någon kännedom. Utsigten till en lycklig utgång var i början mycket tvifvel underkastad. Föreståndarens tillgångar voro inskränkta till den grad att han nödsa