Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1854, sida 2

11011 14 MES 4(4 1910 1F0D1 NPlMd 411. Rättegangsoch Polissaker. Sander Larsson i fållan. För någon tid sedan omnämndes i denna tidning hurusom den beryktade stortjufven Johan Alexander Larsson ånyo förstått att undgå ansvar för stöld från en ung emigrant, hvarefter Larsson, inställd i poliskammaren, öfverlemnades till k. besallningsh. vidare behandling, som den 17 Maj satte honom på fri fot, med förständigande att afgå till sitt arrende-torp Hallena i Herryda socken. Huru mycket Larsson frågade efter detta åliggande visade sig snart, ty redan den 20 i samma månad anmälte några poliskonstaplar att Larsson flera dagar å rad varit synlig bade i staden och Masthugget. Order om hans gripande utfärdades derför och det dröjde icke länge innan han åter var inom lås och bom. Inställd i poliskammaren, sade Larsson sig blott ha varit en dag i staden, sedan han erhållit friheten, för att afhemta nagra husgerådssaker; förmenande han sig icke vara stadsförbjuden, hvadan han anhöll att få lefva tills han dog, det vore tids nog att attackera honom, då man kunde bevisa honom om något ondt-. Men enär full anledning dertill föresanns, att L:n alls icke efter den 17 Maj besökt sitt rätta hemvist, hvilket han icke eller förmått styrka, utan uppehållit sig på stadens område, beslöt poliskammaren att inkalla åtskilliga personer, för nödiga upplysningars erhållande i detta hänseende. Sedan flere personer härom blifvit hörde, har det tillfullo utredts, att L:n från d. 17 till d. 21 Maj icke varit på Hallena, utan vistats hos sin i Masthuggsbergen boende svåger, arbetskarlen Larm, der han sällskapat med en intim väninna Emma Ahlbotten, hans allt i allom, som till och med en tid var häktad såsom egande kännedom om stölden från emigranten, samt stadssoldaten Andreas Eriksson, hvilken till L:n utarrenderat torpet Hallena. Efter hvad sålunda blifvit upplyst, fann L:n slutligen för godt att vidgå, hvad han förut icke kunnat minnas, att han hela tiden varit hos sin svåger, men icke på Hallena. Orsaken härtill uppgaf han vara den, att hans fötter varit så ömma, att han icke kunnat gå hem, hvadan han mäst stanna några dagar hos svågern, hvilket han trodde ej någon kunde förmena honom, enär han icke saknade laga försvar, då han var innehafvare af fast egendom, hvadan 1846 års kgl. för. ordning om försvarslöshet icke kunde på honom tillämpas. Poliskammaren var imellertid af annan mening, och beslöt att från kronofogden i orten inhemta upplysningar om huru det rätteligen stode till med det mycket omtalta arrendet å torpet Hallena, helst L:n der icke hade nagra kreatur eller gått i författning om dess bruk, eller kunnat visa att någon annan derom tagit hand. Sedan svar härå ankommit, var L:n den 15 dennes inställd i poliskammaren, för att få del af detsamma och afhöra poliskammarens beslut. Af denna skrifvelse inhemtades, att torpet Hallena redan före den tid då L:s kontrakt derå upprättades, varit utarrenderadt till annan person, som derå hade upplåtelse på slera år, och som brukade detsamma för egen räkning. Hela aslären om kontraktet mellan L:n och stadssoldaten Eriksson var således fingerad, på det att L:n skulle kunna kringgå den af honom åberopade kgl. författning. Hygglig stadssoldat! Till följe af dessa upplysningar, dömdes L:n, såsem saknande laga försvar, att i 2 års tid hållas till allmänt arbete, med hvilket utslag han förklarade sig missnöjd, tilläggande, ,att leken ännu icke vore slut. En dyr rosenbuske. Onsdagen den 21 dennes hade t. f olverpoliskonstapeln Jönsson, när han passerade Kungsparken, bemärkt månglerskan Christina Jansson, boende i huset N:o 104 på Hagaheden, gående af och an i parken, seende sig omkring, liksom hon hade i sinnet att företaga något, dervid hon helst skulle önska att vara osedd; Jönsson hade då obemärkt ställt sig bakom några buskar, för att utröna hvad derefter månde följa. Det dröjde också icke länge innan Madam Jansson, sedan hon ånyo uppmärksamt sett sig omkring och troende sig allena, fattade tag uti en rosenbuske och uppryckte densamma med roten samt var just i begrepp att stoppa den uti en korg, då Jönsson, till hennes förvåning och skräck, steg fram, och förehöll henne det skamliga uti ett sådant tilltag. Hon stod nu der helt flat, med rosenbusken i handen, således gripen på bar gerning, hvilket hyggliga uppträde äfven bevittnades af poliskonstapeln Zetterberg och allgevaktaren Sahlberg, som derefter infunno sig, då madam Jansson medgaf sig ha tillgripit rosenbusken, som hon sade sig ha ämnat plantera på en graf. Då denna sak i Fredags blef föremål för undersökning i polisen, nekade madam Jansson tvert till den åtalade förseelsen. Hon hade hittat rosenbusken i Kungsparken, hvadan hon trodde det ingenting betyda, att vilja taga den hem med sig. Sedan vittnen blifvit hörde, som till alla delar bekrästade angifvelsens riktighet, kröp andtligen sanningen fram ur madam Jansson, så att hon erkände sig ha uppryckt rosenbusken, i afsigt att taga den hem med sig, och att hon dervid utlätit sig på sätt förut blifvit omnämndt. För detta hyggliga tilltag, fälldes madam Jansson, sedan hon af t. s. hr polismästaren erhållit en välförtjent tillrättavisning. att, enligt allmän lag och magistratens kungörelse om det ausvar, den ådrager sig, som förstör träd eller buskvexter, hvilka äro planterade till allmän prydnad, böta 10 rdr bko, eller i brist af tillgång, afstraffas med motsvarande häkte vid vatten och bröd jemte enkelt fängelse.