Alexanders utseende bebådade emellertid ingenting mindre ån några glada budskap. — Tillåt — sade han efter den första helsningen — att jag får tala vid er och eder man utan vittnen. — Tillåt mig, å min sida, upplysa — inföll Stael — att denne tredje person är en vän, för hvilken jag icke har några hemligheter; och emedan jag förmodar att inga angelägenheter som röra er sjelf kan blifva föremål, för det samtal, hvarmed ni ville hedra mig, så .... — Er vän, säger ni. — Det är godt! Ni kan då lita på honom? — Som på en broder. — Han skall då icke förråda att han sett mig här; ty äfven det bör hållas obekant. — Om er säkerhet fordrar det, vågar jag gå i borgen med mitt lif för hans tystlåtenhet. — Här är blott fråga om er egen! Men hvad jag har att säga er, bör i alla fall vara utan vittnen, vore det ock af en broder. Och hvad er beträffar — och han vände sig till Hysing — skulle jag i alla fall råda er att med det skyndsammaste begifva er till ert qvarter och der afbida sakernas gång. Hysing var icke den som tvenne gånger lät säga sig att han var öfverflödig, utan skyndade sig bort. — Stael — sade Alexander och gick honom till mötes med utsträckt hand. — Det var länge sedan visågo hvarandra; men jag har icke glömt att jag sedan dess har en skuld att godtgöra, och jag är glad att händelsen lemnar mig ett tillfälle att ådagalägga det mitt hjerta icke är känslolöst för denna pligt. Jag behandlade er oädelt och försördelade er grymt, men jag var kär och oerfaren; passionens eld brusade i mina ådror, och — — Ni förstår icke hvarthän den kan drifva oss, då vi aldrig lärt att tygla våra känslor. Förlåt mig, och se i mig nu endast vännen! Jag hinner ej säga mera, ty hvarje ögonblick är dyrt. Damoklessvärdet hänger öfver ert och edra landsmäns hufvuden. Men det skall icke träffa er, så sannt ära och tro skyddas af en rättvis himmel. Ni måste genast vara fardig till slykt, om ert lif är er kärt. — Till flykt? -— frågade Stael. — På ögonblicket. — Nej, min furste, nej! (Forts.)