Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1854, sida 1

steg en tår i hennes öga, hon betraktade sin man hela dagen genom dess skimmer, och det föresoli henne, som om hon aldrig sett honom skönare, ädlare, mera värd att oslra sig för. Catharina var med czaren i Petersburg; till henne kunde hon således icke vända sig med sin bön om Staels belrielse, vid den omnämnda utvexlingen; det återstod henne blott ett val — det att vända sig till Natalia. Natalia hade väl aldrig genom sin karakter vunnit Ingeborgs tillgifvenhet, men Ingeborg var ändå långt ifrån att rätt kunna fatta den, eller beräkna allt, hvaraf den var mäktig. Hon hade nyss erfarit, som hon trodde, ett så stort prof på Natalias godhet och välvilja; hvarför skulle hon icke äfven nu visa samma ädla sinne, då det blott gällde att fälla en förbön hos sin svärfar, gamla furst Gagarin, som förmådde så mycket i den ifrågavarande saken? Ingeborg var sjelf för enkel och ren att ens kunna ana till dessa mörka gömslen i menniskohjertat, der egoismen, med alla sina tjenstandar, dikterar de handlingar, som ofta lysa för verldens ögon i ädelmodets och dygdernas skenlagra drägt. Ingeborg fattade alltså sitt beslut, och inseende vigten af den möjligaste skyndsamhet, till förekommande af alla hämndplaner från generalens sida, infann hon sig påföljande morgonen hos Natalia. Hon fann henne i sin budoir, omgifven af allt hvad lyxen kunde uppfinna till förvekligande af hisvet, och sjelf, skön och behaglig som en gratie, höljd af indiska mussliner och spetsar, halthvilande i en soffa och lekande med pendangerna i sitt briljanterade armband. Det var en skarp kontrast, som framställde sig vid jemförelsen af all denna prakt och den enkelhet som rådde i Ingeborgs boning, men dock hur mycket kärlek vårmde icke der, hur mycket ljulvare var icke luften? Då Ingeborg framställt sin bön, sade Natalia, utan att ändra sin vårdslösa halfliggande ställning: — Min fru, jag skulle då hafva gjort mig så mycken möda att förena tvenne hjertan, hvilka gifvit så sublima prof på sin kärlek som edra, endast för att åtskilja dem? — Min furstinna, de kunna icke skiljas, endast uppoffra sig. — Sublima tro! Det skulle vara grymt att fresta verkligheten. Nej såta turturdufvor, kuttren tillsammans! Jag vill ej ba ra skulden att hafva åtskildt er! (Forts.)